Gravid efter missfall – tvivlet och missunnsamheten

Trigger warning: Missfall

I dag har jag varit gravid i 137 dagar, give or take. Det tog ganska lång tid innan jag lät mig själv tro på det, trots att jag visste från dagen då mensen skulle ha kommit.

Vi fick ett missfall i höstas. Jag visste ju innan hur vanligt det är, jag känner nog fler som haft missfall än som inte haft det, räknade nästan med det, men när jag i vecka 9 gick från att må märkligt till att känna ingenting i princip över en natt var det ändå så tufft. Jag blödde inte ut fostret förrän i vecka 12. Veckor av att egentligen veta, behöva möta våra näras ”lägg av, klart allt är bra”, en vänlig push men just då ett hån, som att jag inte känner min kropp bäst. Att inte kunna påbörja processen att läka och börja om.

Efteråt sa jag att jag var okej men det var jag såklart inte. Framför allt var jag arg på min kropp. Tänkte att det här kanske är straffet för att jag gjorde en abort för många år sedan, trots att jag varken tror på karma eller ser abort som något dåligt. Och jag började utöva det äckligaste jag vet – missunnsamhet. Jag var arg på alla som verkade ha det så enkelt. Oj ett barn hoppsan haha vad kul. Fast man vet hur lite man vet om alla andra.

När vi blev gravida igen några månader senare följde många veckor av ”yeah right” och ”mm vi får se”. Vi pratade inte om någon bebis. Inför första ultraljudet i vecka 13 kände jag ändå i kroppen att det är nog något där, men stålsatte mig för ett ”tyvärr, fostret lever inte längre”. Men på skärmen fanns en liten alien, ett hjärta som slog. Jag tror jag var tyst hela ultraljudet, förundrad.

Veckorna mellan första ultraljudet och rutinultraljudet i vecka 20 gick på något sätt fort, jag började med tiden lita på att bebisen faktiskt var där. Ändå var det en stor dos lättnad när barnmorskan bekräftade det tickande hjärtat med sina förmak och kammare. Tänk att ongen överlevde flera veckor till därinne, trots att jag är så dålig på att äta mina järntabletter.

Det är en bebis i magen! Den bökar runt där inne, jag känner det om kvällarna. Jag är inte ens orolig längre. Vem orkar.

Så sent som häromdagen kom jag på mig själv med att redan tycka så mycket om honom. Min lilla kille. Jag längtar efter dig.