Och så kom Levi

Jag har varit någons mamma i sex veckor. Eller egentligen är det bara den senaste veckan det har känts så, innan dess var jag mest innehavare av en bebis. Hannah och Amanda sa en gång i sin podd att man ju inte är förälder förrän barnet är minst x månader (jag minns inte hur många månader, minns inte särskilt mycket alls these days) och jag tror att det stämmer.

Vår Levi kom till världen en söndag i oktober efter en natt med fullmåne och intagningsstopp på förlossningen. En barnmorska menade att fullmånen och fullbeläggningen hade ett samband. Mysigt med hokus pokus-tanter i vården (obs jag menar det, jag gillar fullmånetrams och jag gillar verkligen barnmorskor, toppenkategori av människor).

Det känns som att vi har levt flera olika liv här hemma sedan Levi kom. De första dagarna var en dimma av total sömnlöshet och chock. Sedan följde dagarna med otrolig sömn. Sedan förkylningsveckan och mattheten av att vara totalt låst och bannad till soffan. Varje gång har jag tänkt att så här är livet nu, detta är sanningen och facit. Det är något av det svåraste tror jag, att aldrig ha en uppfattning om hur länge det ska vara så här jobbigt eller så här fint.

Det tog tre veckor innan jag tvättade ansiktet första gången (hej då hudvårdsrutinen). En dusch som är längre än ultrakort är det lyxigaste jag vet. Man har ju liksom himlat lite med ögonen åt nyblivna föräldrar innan, visst att saker säkert tar tid med små bebisar men hur bökigt kan det vara egentligen. Jätte, har det visat sig. Många dagar har jag fått upprepa this too shall pass för mig själv.

Men det är också överväldigande hur snabbt man kan älska en helt ny liten minimänniska. Sover han själv i sitt babynest i några timmar kan jag bli tokig av saknad. Jag blir alldeles salig av att titta på hans vackra lilla ansikte. Inget är gulligare än hans flaxande armar och okontrollerade minspel.

En sak som gör mig alldeles pirrig är att tänka på att han ska lära sig att prata och gå, att han ska skaffa kompisar och längta efter jul, att han ska gå på fritidsaktiviteter och pärla pärlplattor, att han ska flytta hemifrån och plugga något vi kanske inte kommer förstå. Tänk att han ska bli en alldeles egen person och att vi ska få vara med på vägen, hålla honom i handen. Det är så jävla häftigt.

12 kommentarer

Lägg till din →

Jag vet att jag redan grattat på instagram och fått se lite glimtar här och där, men jag är så glad att få läsa det här. Hela det här. Många varma hälsningar från mig och Erik <3<3

Vet du vad?! Precis det du beskriver i sista stycket får mig att gråta varje gång jag tänker! Det är överväldigande, fint och så himla läskigt!

Vilket superfint inlägg! Har blivit så sugen på barn den senaste tiden och detta spädde ju absolut på den längtan, haha. Stort grattis till er lilla pojke! <3

Lämna ett svar