Som om du behövde mig

 

Jag är veckovild och har vänt upp och ner på min vardag fullständigt. Allt är kaos men fint, jag mår bra. I lördags satt jag tillsammans med mina pärlor i biosalongen från midnatt till sju på morgonen. När jag vaknat till liv ett par timmar senare fylldes dagen med planeringsmöte, luciafirande och tedrickande hos en vän. I tisdags var det dags att sända radio för att dra in pengar till Musikhjälpen. Jag, Zarah och Linnéa sände en timme på lunchen och en senare mitt i natten. Där emellan hann jag med tacos och film i Julias nya lägenhet samt häng med en hel drös olika människor. Jag somnade inte förrän klockan sex i morse, och vaknade någon gång på eftermiddagen av ett telefonsamtal från en vän som undrade om jag levde. Det var inte alls många timmar sedan jag steg upp, och rimligtvis borde jag väl försöka gå till sängs snart igen, men vi förstår väl alla hur det kommer gå…

 

Jag kompromissar mycket med mig själv nu. Vill både strama åt tyglarna och försöka tillåta. För första gången i mitt liv känns det ibland ensamt de få gånger jag är själv. Det oroar mig. Vill inte vara så beroende av andra, vill vara stark och trygg i mig själv. Men jag har lite tappat det där. Jag mår så bra när jag får dela vardagen med mina roliga, smarta vänner. Och det hade inte varit något problem om det inte hade varit för känslorna och tankarna som dyker upp när jag inte kan somna på kvällen. Jag lärde mig i våras att se på andra och konstatera att hen är fantastisk, och det är jag med. Nu är det svårare. Alla är fantastiska, och jag är aldrig lika bra.