Osammanhängande om veckan

I tisdags hade jag avslutningsmiddag, tack och hej, glad sommar, med Annika och Klara. Det var mys.

Igår jobbade jag och min mentala hälsa tackade vad som nu tackas ska för att jag har ett jobb. Hade imploderat annars, efter två så långsamma dagar. Trodde jag på något sätt räddade mig själv när jag oroade mig för att känna mig ensam i sommar, att det liksom inte skulle bli så farligt om jag först uttryckte farhågan högt. Det funkar tydligen inte så. Drack vin med Tim och blev lite gladare. Sen såg jag sliten ut på mitt badrum. Pga sliten.

Tankar i övrigt:

Det är knäppt hur fort allt ändras.
Hur undviker man att bli galen?
Sommarregn och åska är väldigt mysigt.
Om man känner doften av solvarm asfalt och känner besvikelsen i bröstet på ungen som släntrar in genom grinden som om det vore ens egen fast man inte var där, då måste man skriva om det va?
Hur undviker man att bli galen?