En torsdag i livet

Det är torsdag när jag vaknar ur mardrömmar igen efter flera dagars uppehåll. I månader har farhågor besannats bakom slutna ögonlock. Tröttsamt. Jag packar ner block penna kurslitteratur i ryggsäcken, vrider om nyckeln för att vrida om igen och bekräfta att lampan över diskbänken minsann är släckt. Låser igen. Känner gråtklumpen så tydligt inuti och schemalägger ett utbrott till kvällen. Ute är det inte lika kallt som igår. Jag formulerar något fint i mitt huvud som jag tänker att jag ska skriva här, men jag har glömt vad det var.

Jag längtar hemhem för nästan första gången sedan jag flyttade. Vill sova på en plats med andra i rummen intill, vakna av kaffemaskinens aggressiva malande. Gå promenader med snöklädd hund. Jag vill se animerade filmer intill barn som stimmat färdigt för dagen, fastän jag aldrig gör det när jag väl är där. Jag vill dricka te framför trista tv-program, äta med sällskap. Krama min vän för vi har inte setts sedan maj eller kanske juni.

Det mesta är märkligt nu. Stressigt nytt utmanande och kanske dumt. Men lugnt tomt enkelt och nog bra. Det händer något i mig nu. Och det är så fånigt att säga eller skriva och kanske bara påhitt men jag tror ändå att något händer nu. Något är det. Gråtattacken uteblir.