Det finns inga ord för det på det här jävla språket

En av de senaste dagarnas superfrukostar.
 
Dagarna har varsitt nummer – 11, 12, 13, 14. Natt, dag, nedsläckt lägenhet, småkylig luft som säger tidig vår. Runt ett köksbord avlöser skrattsalvorna varandra. Jag hakar på, men den bubblande känslan når aldrig hela vägen in. Jag känner den inte längre, och jag vet inte varför. Sen skyndar jag tillbaka till min falska trygghet. Sneddar över gräset, trampar på i takt med musiken som strömmar genom lurarna. Ibland känns det som att vi alla bara låtsas.
 
Denna måndag har varit så fin, men det finns alltid fallgropar. Jag lyssnar, liksom många andra, på Kent idag. Kent och Kent endast. Det gör mig ju inte muntrare direkt, men samtidigt känner jag inte för munterhet ikväll. Jag vill skrika på mig själv för att jag inte tar tag i saker, och på någon annan för att den bara ältar. Lever du bara då så missar du allt nu, och hela livet blir en saknad av det som en gång var. Snälla, var här med mig.

30 kommentarer

Lägg till din →

Jobbigt att känna att skrattet och lyckan inte når ända in. Hoppas det blir bättre.
Tänkte faktiskt på det när jag själv lyssnade på Kent hela dagen igår, hur mycket deras lyssningar på spotify ökade igår.

Gillar hur du skriver. Ibland så är det okej att vara nedstämd om en känner för det, I mean, It’s not fun, men ibland måste det få va okej. Jag har inte lyssnat på kent, den nya… skäms lite… måste. Frukosten ser supergod ut!

Lämna ett svar