En månad av aprilväder och sviktande motivation

Nähe. Jaha. Så passerade nästan en månad utan ett ord här. Så det blir ibland. Har liksom känt mig omotiverad på sistone. Generellt. Varför ska jag blogga? Varför ska jag gå en promenad? Varför ska jag göra något alls? Allt är ju så meningslöst.

Men meningslösheten är mer av rastlös art än deppig, vill jag påpeka. Jag mår bra. Det är nog bara det här året av pandemi som gör att vi skakas om lite. Ifrågasätter vardagslunken. Svårt att motivera sig för saker när det inte finns saker att motivera sig för, ju.

Men! Vi måste ju kika på vad som hänt under månaden som passerat. Såklart. Det är ju ändå en blogg jag har.

Måns och jag har ätit våra standardiserade helgfrukostar som sig bör. Nybakat bröd, marmelad, kaffe, frukt. Ganska många av helgerna har jag också spenderat många timmar med att ligga på sängen och gnälla över hur tråkigt allt är.

En lördag skrev Ida och frågade om vi ville komma och äta pizza hos henne och Anton och det ville vi såklart. Otrolig känsla att göra sig lite piff, spraya parfym och trava iväg genom parken med en flarra vin i väskan. Herregu vad trevligt. Dagen efter var vi slagna krigare. Vi låg på soffan och tittade på LasseMajas detektivbyrå och konstaterade att alkoholkonsumtion är förlegat.

Vilken kall april det har varit! Kommer jag ihåg nu när jag ser bilderna från lekparken där Måns och jag mötte upp hans mamma och systerson för lite sandslottsbygge.

På söndagarna har vi (ibland) gått våra veckliga promenader med Adisa. Om du tillhör Team Jönköping känner du kanske till Dumme Mosse (om inte kan jag rekommendera en promenix där), men visste du att det finns ett motsvarande Snälle Mosse? En helknäpp upptäckt vi gjorde när vi gick vilse för någon vecka sedan. Det fanns ett spel och tipspromenad på Snälle Mosse, och det var ju faktiskt väldigt snällt. Ska 100 procent bli en eldsjäl som arrangerar tipspromenader i skogen någon gång.

Jag är förresten så glad att Måns har världens bästa bästis i Adisa och att jag fått norpa henne. Hon är så peppig och rimlig och snäll och bra.

I helgen när solen behagade visa sig i en timme gick Måns och jag ut till en annan lekplats i kvarteret och kastade padelboll till varandra. Som man ju GÖR. Jag tog i för kung och fosterland och sträckte nästan varenda muskel i kroppen. Nej men snälla, jag vet inte när jag hade så roligt senast? Tips: Kasta mer boll till varandra.

Annars då? Jag har gått promenader, spelat utomhuspadel, sminkat mig (!!!), ändrat om livsplanerna, funderat på skrivprojekt (det är väl på tiden att jag skaffar ett sånt?), grillat hos Lisa och Martin, blivit ohälsosamt dedikerad Robinson, sett allt som finns att se på Youtube OCH LITE SÅDÄR.

Fan. Skriva av sig behöver man ju. Vi hörs här snart igen, va? Hoppas du mår bra kram kram!

8 kommentarer

Lägg till din →

åh ja har också kännt lite så, men bloggen är mest för min egen skull, å jag älskar ju att blogga 😀 och alla er man lärt känna, så fint ju

Sådär känner vi alla ibland, jag hade en sån period i vintras, fattade inte meningen med någonting, kram på dig <3

Som jag uppskattar dina inlägg! Inspirerande bilder och trevlig läsning, tack för att du delar med dig. <3

Svar: Tack så mycket för din kommentar.

Kram

Men alltså OJ vad jag känner igen mig i det du skriver! Nu börjar jag dock våga hoppas på att det ÄNTLIGEN finns ett slut på det här eländet och att vi kan få börja leva igen! 😀

Åh men skönt att någon mer skriver om hur TRÅKIGT det är i tillvaron?! Och hur dåligt man faktiskt kan må psykiskt av att känna sig oinspirerad och blääh?! Och!! Helgfrukost va, vilket trevligt koncept det är <3

Lämna ett svar