En liveuppdatering den 24 april

Ibland har man ett fönster på bara några sekunder att fånga sin lilla egentid. Som nyss, när barnet somnade på soffan och Måns gick upp för att kvällsjobba. Vanligtvis fortsätter jag väl att titta på teve, orkar inget annat, men just i kväll fanns den lilla gnistan i kroppen för att koka tevatten och plocka fram påsen med dadlar i mörk choklad som Moa hade med när hon hälsade på i helgen. Det är så viktigt att göra det mysigt ibland! Tända de små lamporna med varmt ljus, läsa bloggar på mobilskärmen. Och som alltid när jag läser andras texter vill jag så gärna skriva själv. Så här sitter jag nu. Skriver helt spontant. Det är så sällan jag gör det. Vi får se var vi hamnar.

Levi har börjat sitta i egen stol och smaka mer och mer mat. Jag kan inte låta bli att känna kryp i hela kroppen av allt kladd som blir. Det är ju bara att torka bort, säger alla, vet jag. Herregud, det är klart det bara är att torka bort. Men jag är en person som har en noga avvägd rutin för handtvätt för att aldrig behöva spilla vatten utanför handfatets skål. Tycker att det är onödigt att stöka om man kan undvika det. Ja ja, lite pedant får man väl vara. Kan ofta tänka att alla andra är ganska… slafsiga?

Tiden går så fort. Det är väl så. Men ofta känner jag att jag inte hinner stanna upp, reflektera över vad som faktiskt händer, vad jag tänker. Jag bara känner olika saker och tänker att detta måste jag fundera kring någon gång. Snart. Kanske. Jag brukade ha så himla mycket tid att tänka. När jag går promenader med barnvagnen kan jag sällan lyssna på podd eller musik längre. Hjärnan orkar inte fler intryck, måste få sitt lilla andrum att sortera, prata med sig själv.

Det är så sunt att få föräldraledighetens paus från hamsterhjulsvardagen. Jag märker att jag kommer närmare mig själv. Blir djärvare i mina mål, ambitioner och drömmar. Det är samma känsla som under sommarloven som barn, befriad från andras blick. Jag vet inte om jag blir bättre, eller kanske sämre, eller om jag bara känner mig mer rofylld när jag får vara i fred, och vad det i så fall säger om mig.

Jag hör Sarah Klangs ljuva stämma, hon sjunger Fever Dream för mig i kväll. Jag vill nästan gråta.

Men så blir ögonlocken tunga. Jag ska springa och borsta tänderna och släcka på nedervåningen innan barnet vaknar. I stället ta honom i famnen och bära med honom upp, amma honom i sömnen, lägga mig bredvid i sängen och snusa i hans hår. Han är den ljuvligaste lilla varelsen. Hur ska jag någonsin lyckas få honom att förstå?