De varmaste av decemberdagar

Jag har blivit helt besatt av min bebis. Den här veckan har han börjat sova i sin vagga, alltså 50 cm från mig istället för precis intill i sitt babynest. Han sover som en prins men för mig känns det lite som att jag har amputerat en arm. Jag välkomnar tacksamt de längre sömnperioderna dock. Tills alldeles nyligen vaknade han varannan timme varje natt för att äta, men i natt sov han nästan sex timmar i sträck.

Han ler när vi pratar med honom och älskar att snacka med bilarna som dinglar över skötbordet. Allt han är och gör är det bästa jag vet. Jag vill sitta ihop med honom alltid.

Det skulle just bli december när jag skrev sist och nu är vi halvvägs genom månaden. Tiden springer absolut. Jag har promenerat i grått blötväder, känt fingrarna stelna i skinnhandskarna. Andra dagar har solen kastat glitter i snön, och när jag inte glömt understället har jag älskat vintern helhjärtat. Även när näsan runnit och hälarna fått skav från kängorna.

Tänk vad länge man var tonåring i sinnet när det gäller kläder. Åtminstone tog det väldigt lång tid för mig innan jag faktiskt införskaffade vinterskor, började använda underställ och trycka ner stora mössor över öronen. Sprang väl runt ganska länge i sneakers och med bara anklar.

Decemberdagarna har förutom promenader bjudit på en helg hos Måns mormor och morfar, adventsfika hos Måns morbror, lunch med svärmor och besök av Adisa och Rasmus. Jag har slagit in julklappar, rört ihop rocky road, sett På spåret, Så mycket bättre och Musikhjälpen.

Förra veckan kom pappa på besök. Han lagade mat åt oss, planterade om alla våra växter i nya krukor och fyllde kylen med ost. Så himla fina dagar.

Måns och jag har firat tre år ihop. Eller firat och firat, mest konstaterat och sagt att vi firar nästa år istället. Tänk om någon hade berättat för oss den där första söndagseftermiddagen när vi drack kaffe ihop att om tre år sitter ni i radhuset ni köpt, med er bebis i famnen och varsin ring på fingret. Livet, va. 8 december 2019 är mitt livs viktigaste dag.

I helgen som gick kom Moa och Mikaela på besök. Vi åt lunch, fikade och försökte prata ikapp så gott det gick. Så glad att de kom. De hade dessutom med sig världens bästa present – ett paket julkaffe, hembakat bröd och choklad. Känner de mig? Jo vars. <3

En snöig promenad hade jag Julia i lurarna. Det är så himla skönt att prata med någon som känner alla ens nyanser, där man aldrig behöver avbryta med ett ”nej jag menade inte så” som så ofta annars just nu. Tacka vet jag kompisar, soulmates, som känt en i så många år. Låtit mig bli och vara alla olika versioner av mig själv, och kanske just därför alltid väldigt mycket samma med henne. Julia. <3

December brukar vara en bra månad för mig. I år känner jag mig nästan fånigt tacksam. För stunder jag inte trodde att jag skulle få uppleva med personer jag inte trodde skulle vara med. Och för allt som bara är.

Ja ja. Låt en kvinna vara lite tacksamhetsblödig. Är ju ändå relativt nyförlöst.