Utdrag från vecka 5

 

På ögonmottagningen får jag droppar i ögonen. ”Titta mot taket. Nu blir det lite kallt och så svider det. Blinka bort dem, du. Jättebra. Blinka. Så kan tårarna rinna lite. Ja, oj, vad de rinner. Oj, oj, oj. Du kan ta med pappret ut.” Dropparna är ett sista test för att utesluta att min närsynthet är inbillad. Typiskt läkarskeptiskt. Kanske normalskeptiskt? Ellen-skeptiskt. En person som skelar kan överanstränga musklerna i ögat så att den får problem som egentligen inte finns. Jag är närsynt även 40 minuter senare. När pupillen nästan utplånat iris och jag inte längre ser min mobil framför mig, när jag går utomhus och likt en vampyr skyddar mig från januaris sista lilla lilla solljus.

 

På föreläsningen sitter minst tre personer på varje rad. Förutom på min, för bredvid mig är det tomt. Nästan samtliga kursare har en dator framför sig, och en mobil mellan den och sig. De tittar inte ens på föreläsaren där han står tre meter framför dem och lär ut och lär ut. Han försöker skämta. Jag, med mitt block och min ensamhet, nickar åt honom. Snörper med munnen när han ställer frågor. Jag må sitta här och se lite jävla ensam ut men jag är ju i alla fall en exemplarisk och väldigt intresserad student, ser du det, ser du att jag har något fast att jag inte har allt och jag lovar att jag har vänner egentligen, ser du det? Som om det är honom jag försöker övertyga.

 

Efter ett möte går jag med Linnéa över Munksjöbron. Paraplyet är mer på väg ner i sjön än ett skydd mot det som faller över våra huvuden. Efter utfört uppdrag vandrar vi tillbaka och jag går hem kort innan jag möter hela gänget och vi lagar mat ihop och äter och pratar på soffan. Jag skrattar så jag gråter och det är skönt att få göra det av alla anledningar. Hinner knappt hem innan jag tar paraplyet med mig till ytterligare en annan del av stan. Denna onsdag visar stegräknaren nära en mil över genomvåta Jönköpingsgator.