Vecka 36 – Ellen Gräntz

Hej såhär såg jag ut i fredags innan jag gick ut bland blixtar och dunder och drack öl.

Enormt gullig bildserie på Klara från när vi pluggpreppade hos Annika i veckan.

Min granne cyklar ikapp mig i tunneln när jag är på väg hem från helgens sista arbetspass. Vi utbyter ett trött hej hur är läget vad händer. Står med varsin väska över axeln utanför hissen, jag tappar hakan av något han berättar och vi kommer på att vi kan ta en kaffe på hans soffa istället för att stå i korridoren och stirra.

Senare möter jag Linnéa i mataffären. Är kaffeskakis efter dagens fjärde femte kopp. Vi rör ihop en svamprisotto i mitt lilla kök, slår på valvakan och blir sittandes framför den tills klockan är efter midnatt. Min granne sällskapar också, sitter på golvet nedanför min säng och sätter namnet på varje kotte som visas i valstudion.

Jag kan fortfarande överväldigas av vardagen här. Tim en trappa upp och Linnéa sju minuters promenad bort. Att jag springer på mina personer överallt. Att vi kan hänga lite hur som helst var som helst. Att det fortfarande är ett inslag i mitt liv att jag sitter på badrumsmattan innan en dusch, skriver mindre romaner i gruppchatten med tjejerna för jag inte kan hålla tillbaka. Jag går över våt asfalt själv en kväll, andas fuktig luft, lyssnar till sorlet, känner mig fri.

Också: Känner mig matt och färdig. Känner olika och är glad att det kan dra iväg åt olika håll – att det fortfarande finns flin åt notiser i telefonen, garv åt vad tjejerna skriver, besvikelse av telefonsamtal. Lite av varje helt enkelt. Trassligt men tryggt. Framåt.