Kan aldrig stoppa tiden som går

Kolla drömmig förmiddag vi hade idag!
 
Jag har försökt formulera mig i en och en halv timme nu. Orden kommer liksom inte till mig alls idag. Men jag vill vill vill skriva om denna sista dag i maj. Denna soliga, varma, somriga supertisdag då allt löst sig. För oss alla. I alla fall för en kort stund. För nu. Och nu är ju faktiskt allt vi har.
 
Jag har flängt fram och tillbaka mellan uteserveringar och nyupptäckta parker. Upp och ner längs gatorna. Hela innerstan har jag bockat av. Tittat och sett. Umgåtts prick hela dagen. Pausat korta stunder på soffan tre trappor upp. Jag har fått krama om både den som gråter och den som studsar upp och ner och glädje. Jag har stått tillbaka, låtit dem prata, för det har varit de som behövt få saker ur sig. Och så har jag fått spännande inputs från andra. Och jag blöder av kärlek när jag tänker på hur fina och kloka och omtänksamma människor jag har omkring mig. Tack för allt ni lär mig, om mig själv och om andra.
 
Nu: Jag och mitt aggressivt rödbrända ansikte laddar upp för morgondagens arbetspass. Och för terminens sista Aka-utgång. Och för ett intensivt schema som sträcker sig fram till den 18 juni ungefär. Där någonstans ska jag pusta ut lite. Men livet är fint, hörni. Andas kan jag göra någon annan gång. Typ ikväll när jag sover med öppet fönster.

12 kommentarer

Lägg till din →

Låter ju verkligen som en supertisdag. Och den där lunchen ser ju himmelskt god ut.
Vad exakt är en AKA utgång? 🙂 För gamlingen som inte hänger med, haha.

Svar: Heheh… Skall bli himla mysigt alltså.. Nu kommer ju affärerna vara stängda, så vi hoppas på fint väder så man kan strosa omkring i stan eller nånstans… har du förslag på nåt man kan göra? Besöka?

Det är dagar som denna man kan leva på länge! Hoppas att du finner styrka i detta minne också senare i vinter.

(Sent) Svar: Tack för att du delar med dig av dina upplevelser av din studentdag. Det är olika det där, som du skriver, och just den där pressen om den "perfekta" dagen som du uttrycker så tydligt, den pressen kände inte jag. Jag var liksom för självsäker och trött på alla de mindre kloka kommenterar som jag hade fått ta del av de senaste tre åren – i mitt fall ett ögonblick av styrka i livet. Jag hoppas att du ändå känner dig stolt över dina prestationer och kan se tillbaka på gymnasietiden med värme.

Kramar

Lämna ett svar