Till dig som förminskar och viftar bort

 
I hela mitt liv har jag förlåtit. Rättat mig efter situationer utan att någonsin ifrågasätta. Flutit med. Nu är det bra och nu är det dåligt. Och varje gång det vänt uppåt igen har vi låtsats som om helvetet aldrig hänt. Som en tyst överenskommelse att om vi inte pratar om det så finns det inte.
 
När jag själv betett mig som ett svin mot andra för att prioritera mitt stora jävla ego har jag ibland velat skylla på att det är det enda jag vet. Det är så jag lärt mig att man gör. Att det räcker att säga, att man inte alltid måste handla därefter. Fast så vet jag att det bara är en alldeles befängd ursäkt för att lindra mitt dåliga samvete. Vi är så fulla av fel allihopa, jag vet ju det. Därför förlåter jag. Vi kan inte alltid begära så mycket av oss själva. Jag lider med er, med oss, som hanterar jobbiga situationer på ett sätt som lämnar andra i knipa. Vi som saknar handlingskraft när andra håller på att drunkna. Kanske har jag blivit precis en sådan person som jag mellan tårarna lovade mig själv att aldrig bli. Det rationella har alltid tilltalat mig i teorin, men aldrig i praktiken.
 
Jag är sällan arg på den som sårar och sviker. Kanske är det därför jag blir oförstående när andra uttrycker sin besvikelse mot mig för det jag anser är bagateller. Jag förlåter innan du ber mig, främst för min egen skull. Ilska blir så tung att bära när annat måste få plats. Men idag vill jag säga hej till dig som förminskar mina problem (du som tycker att jag är för ung för att ha sådana är för gammal för att ha en åsikt) och till dig som säger att mina känslor är orimliga (du är orimlig, faktiskt). Framför allt vill jag säga hej till dig som ber mig att glömma det som varit (det här kan du inte ta ifrån mig). Dra åt helvete.

7 kommentarer

Lägg till din →

Men å… hoppas verkligen att allt ordnar upp sig och att det snart känns bättre. Men Hej då på dessa människor!

Kloka ord i din text, men ibland går det bara inte att förlåta, ibland går det för långt. Tyvärr. Och man kan inte vara för ung eller för gammal för att ha vissa problem och känna vissa känslor. Dem följer en hela livet, så är det bara.

Jag tror det är väldigt vanligt att vi viftar bort eller blundar för det dåliga som har varit. Vi är rädda för konflikter och backar hellre. Ibland är det kanske bra, ibland är det inte bra…

SV: Jätteviktigt! Att bara vara tacksam och glad över det man har, drickbart rinnande vatten, tak över huvudet etc. det är såå viktigt, för att inte tala om att visa uppskattning och kärlek jämt mot de personer runtomkring en som faktiskt betyder något för en. Ingen kan läsa tankar, så säger vi inget vet de inte helt säkert. Därföt är det såå viktigt att ge komplimanger eller bara berätta för någon hur mycket vi tycker om den personen 🙂

Du skriver med sådan kraft och du lyckas förmedla ett budskap utan att på något sätt dumförklara någon annan. Bra gjort!

Jag beundrar dig för din förmåga att förlåta, det kan vara svårt.

Ta vara på dig och kom ihåg att du är värdefull och att dina känslor är värdefulla. När det väl gäller har man ju bara sig själv, egentligen.

(Sent) Svar: Ja, dagen som mina vänner bjöd på var mycket uppskattad.

Många kramar

Lämna ett svar