De sista dagarna i Wien

Hörni, tack för all pepp och fin respons i kommentarsfältet på de senaste inläggen. Ni är så vettiga! Så glad att ha en hel hög fina bloggkompisar. Kan vi ses och dricka kaffe nästa gång vi befinner oss i samma stad, eller? Plus: Min bloggmejl, ellenrebecka-mejlen, strular. Vill ni kontakta mig via mejl så gör det på ellengrantz@live.se istället. Nu tänkte jag visa hur mina sista dagar i Wien såg ut!
 
 
I tisdags mötte Julia och jag upp åtta andra utbytesstudenter, vårt fina tjejgäng, för lunch. Vi åt burgare på ett helveganskt ställe. Sjukt mycket mat för väldigt billig peng. Så bra! Jag flackade med blicken, kunde inte riktigt förmå mig att prata och blev obekväm när någon tilltalade mig. Så tråkigt när allt man vill är att säga tack tack tack för att ni är här för att säga hejdå till mig utan att göra det varken obekvämt eller blödigt. Dumma dumma ångest.
 
 
Efteråt tog vi en sista gruppbild allihop. Så himla härligt att hänga med personer som alltid vill ta bilder tillsammans och hoppar på första bästa person i närheten för att denna ska agera fotograf. Jag var så frustrerad när jag hade kramat om allihop och fått peppande uppmuntringar att ta hand om mig. Vill ju bara ha en asgrym vårtermin med detta gäng, och så går det inte för att mitt psyke är överbelastat med skit. Damn you, psykiska ohälsa. Jag ska göra mos av dig.
 
 
En eftermiddag åt jag glass med min kusin. Pratade lite liv vilket ju är så himla skönt och viktigt. Jag har tänkt en del på att så få vågar ställa frågor till mig om allt som hänt. För mig är det så jävla konstigt. Min vän dog, jag avslutade en relation, jag klarade inte av att gå i skolan. Bland annat. Och ändå så många som… inte ställer frågor? Jag förstår om man gör det för sin egen skull, vissa detaljer vill man inte höra. Men om man är rädd för att jag ska bli ledsen så vill jag berätta hur jag tänker: Jag behöver prata om det här. Helt naket. Men jag kan inte kasta makabra detaljer över middagsbord. Folk blir obekväma. Jag behöver få bekräftat att personer orkar lyssna, att de kan hantera det jag säger. Så. Jag pratar jättegärna. Men ni måste orka lyssna, med öppet sinne.

17 kommentarer

Lägg till din →

Vilka härliga bilder! Jag är lätt med på en kaffe, förutsatt att jag får dricka te haha. Har fortfarande inte lärt mig dricka kaffe, skandal. Kram på dig!

sv: Jag med! men än så länge får jag gosa med kompis katt och ta bilder när jag vill. Han är ganska bra på att vara framför kameran.

Underbara bilder! och du verkar en så stark person även om du går och gått igenom mycket. Typiskt att folk inte vågar ställa frågor, speciellt när man själv dör efter längtan att få prata av sig. Det är ju inte lätta grejer du varit med om och då brukar oftast hjälpa att få prata med någon. Tänk om människor kunde förstå hur mycket det betyder att kunna prata med någon utan att det känns konstigt.

det är många som inte vågar fråga hur det är när de vet man går igenom något jobbigt. har oxå varit med om det, men jag jämför mig inte med dig. <3 ibland vill man bara ha frågan så någon lyssnar!
dina dagar såg härliga ut!

så mysiga bilder! hatar när man känner att de finns frågor men ingen vågar ställa dom..men tror det är för att de inte vill såra, minns att de var så efter att min pappa dog, då blev det som att ingen vågade prata med mig, vilket var precis det jag behövde göra..

Åh jag hatar det där när folk inte ställer frågor! Typ när min farmor gick bort från ingenstans och alla bara "jaha" men vågade inte säga något mer, vågade knappt fråga hur man mådde liksom, så himla jobbigt för man märker ju att de undrar.

Så snällt av alla att göra ett så fint avsked till dig. Förstår dock om det blev blödigt.
Och förstår aven frustationen när folk inte vågar fråga och man bara vill prata ut sig och att folk faktiskt ska våga fråga. Men det är inte alltid lätt.

sv: Ja tycker också att Signes hatt är riktigt fin och skulle gärna haft en själv.

Lämna ett svar