En stillsam kväll

 

Jag har ett par timmar för mig själv för första gången på dagar. Det är intensivt nu. Uppsatsskrivande, faddermöten, jobbsamtal, sommarplaner, bussturer hit och dit. Kanske är det inte så konstigt att jag somnar ifrån samtal och vaknar klockan fyra på morgonen och undrar om jag sagt något dumt eller om allt fortfarande är okej. 

 

Ikväll har jag tid att andas, men jag vill inte. Stressas av tanken att vara själv i 17 timmar, ropar efter någon att spendera lite tid med. Inser vilket banalt problem jag har och travar hem i min ensamhet ändå. Sitter på sängen som de senaste dagarna varit en arbetsplats. Det är jag och datorn i en hög tillsammans med kurslitteratur, kalendrar och färgpennor. Byggarbetarna som vanligtvis härjar och skriker på andra sidan vägen har gått hem för länge sedan. Utanför fönstret är himlen dimblå. Tisdagskvällar är märkbart stilla. 

 

Snart kommer jag uppskatta tystnaden. I morgon fortsätter nämligen cirkusen i högsta hastighet. Men det är ju liksom lättare att röja undan disken om det finns en buss att passa, och mer motiverande att torka av golvet om besök väntar. Nu blänger jag mest mot diskbänken och tänker att det kan vänta lite till, det spelar ju ingen roll att kastruller står framme när det bara är jag som ser.

 

Dagens två insikter:

– Allt är grönt ute. Mörkgrönt, allra redan. Jag måste lyfta blicken oftare, fötterna hittar ändå.

– Jag älskar att vara upptagen.