Jag har hittat ny kraft igen. Här gäller det att hänga med i svängarna, minst sagt. Jag är så tacksam för den lilla Jönkanfamilj jag bildat här. Vänner med öppna armar som lyssnar, ger respons och själva ventilerar. Det känns som att jag lever i en bubbla. Vardagen är ny, men den känns redan så himla självklar. Jag slänger mig stressad på cykeln några minuter för sent varje dag, vickar upp och ner på cykelstyret som sitter löst, försöker passera övergångsställena lagom till dess att ljuset slår om till grönt. Sladdar in på föreläsningar, konstaterar att mina kursare är lika trötta som jag och antecknar tills handen krampar. Jag diskar mest hela tiden, springer runt i trapphuset, tittar av vana i min tomma postbox och kikar in hos grannarna i huset mitt emot. Zarah tar hand om mig, matar mig med glass och hittar på aktiviteter som någon slags alldeles fantastisk extramamma. Jag flänger runt hos andra, dricker vin, träffar nya härliga människor, planerar poddsändningar samt ältar och funderar tillsammans med Moa. Och mitt i stressen och ångesten har jag det så himla bra.
2 kommentarer
Lägg till din →Ett så fantastiskt inlägg! Din vardagsreflektion är uppskattad och jag fylls av sådan värme när jag läser dina ord. Du är fantastisk och jag är glad att vardagen får dig att må bra (trots tankarna som spökar).
Svar: Tack så mycket för din kommentar!
Jag säger det igen; jag beundrar din ärlighet.
Kram
Det låter som att du i stort trivs Ellen, härligt att höra tycker jag!
Vad är det för pod du/ni planerar? Blir nyfiken där!
SV: det är det ju. Får man det sådär hemtrevligt och mysigt räcker det ju definitivt 🙂