Alla spöken i varje gata är svåra att komma undan

 

Jag vaknar i mina mjukaste lakan och tänker att jag har det så fint här, tänk att det är mitt. Snörar på mig skorna nästan innan jag tagit mig ur sängen och går rundan kring sjön. Ju tidigare desto bättre. Blir nästan arg när jag stöter på någon jag känner, du får inte se mig när jag inte är beredd. Organiserar om i städskåpet, lagar mat och fyller lunchlådor till veckans arbetspass. Läser ut en bok, påbörjar en ny. Är för otålig för starter. Ser en säsongsavslutning av Buffy och bekämpar själv apokalypsen i sömnen. Lediga dagar tappar jag snabbt mitt sammanhang, känner mig vilse när timmarna blir för många. Rastlösheten tickar i bröstet.

 

En kväll kommer personer tillbaka som inte längre är en del av mig. Det händer så sällan nu, men det är svindlande när det sker. För en stund blir jag rädd igen. Skräms av ljud och hatar min fantasi för potentiella situationer den skapar i mitt huvud. Det var så många stora delar av mitt liv som lossnade samtidigt, det är kanske inte konstigt att det blivit som det blivit. Och det är knäppt att jag är här, ett år senare eller så, och att livet ser ut som det gör. Att allt är så annorlunda men ändå bra.

 

Jag vaknar ofta och behöver kissa om nätterna. Det har aldrig hänt förut. Linnéa säger att det blir så när man blir äldre. Jag har inte ens fyllt 22. Jag blir obekväm när en kollega kommenterar mitt utseende. En kund frågar om jag är dum i huvudet. På lunchen diskuteras dieter och näringsinnehåll och jag blir så stressad, önskar att vi alla bara kunde äta i fred. Jag väntar på svar som inte kommer. Äter ett helt paket glass själv. Ställer tusen frågor till alla omkring mig. Försöker få klarhet men vet knappt vad det är jag försöker förstå.