Halva januari har passerat och året som började med en otrolig motivation byttes kvickt ut mot en rejäl förkylning som vandrade runt hos hela lilla familjen. Promenaderna och yogasessionerna byttes ut mot flera dagar på soffan. Min bebis var så ynklig och vägrade sova någonstans som inte var på mig. Det var som att kastas rakt tillbaka till de första krävande veckorna med honom, när jag hade konstant ont i rumpan för att jag satt stilla så mycket. Det är verkligen en mental prövning att sitta stilla och stirra, vara bara i sina tankar och inte få spelet på kuppen när man har så mycket man vill göra. Jag har försökt påminna mig om att en 30 dagar lång yogautmaning får ta 50 dagar om det behövs och att jag nog inte kommer dö av att sitta prick stilla i några dagar även om det verkligen verkligen känns så.
Nåväl, under årets två första veckor har vi spelat fuskmonopol, lagt pussel och lagt undan pusslet i flera omgångar. Vi är fortfarande inte klara. Måns har fyllt år men vi fick ställa in födelsedagsfirandet eftersom vi satt och snorade så. Någon dag plockade vi bort julen och i helgen kom delar av min familj på besök. Jag behövde deras sällskap så mycket. Har saknat dem som en tok och när de hade åkt var jag fysiskt illamående för att jag älskar dem så mycket och tycker det känns så jobbigt att bo långt ifrån dem.
Saker jag funderar på just nu:
- Varför triggar det mig så när någon tror fel om mig? Varför kan jag inte bara låta personer tro vad de nu tror? Jag har spenderat timmar med att vara tokig på grund av någon annans antaganden.
- Hur vill jag att livet ska se ut? Var vill jag bo och vad vill jag jobba med? Allt jag trodde jag var klar med men som plötsligt känns otroligt oklart.
- Är det klokt att fatta beslut som nybliven förstagångsförälder? Eller borde man rida ut det förmodade hormonkaoset? Eller är jag egentligen närmare mina egna tankar nu, när yttre faktorer inte påverkar i samma utsträckning?
Nej men är det någon mer än jag som är lite existentiell eller…? Berätta gärna vad du funderar på.
13 kommentarer
Lägg till din →Funderingen kring att de triggar dig om någon har fel bild om dig förstår jag helt. Det triggar mig med och jag vill gärna att folk har rätt bild om mig, även om de gillar de eller inte ☺️
Hormonbeslut har vi alla tagit!
Och med tanke på hur kvinnokroppen funkar och ändras under en månad, men hormoner och allt, så tror jag att det är svårt att låta bli att ta beslut under tiden våra hormoner styr. Tänk så många dagar i månaden vi inte kan ta ett beslut då…
Jag kan säga att jag är en övertänkare delux, så jag har alltid miljoner med tanker och funderingar som jag konstigt tänker på, så känner igen mig hahaha!
Det är så roligt att lägga pussel 🙂
Kram på dig, tror dessa tankar är vanliga, särskilt när man är i sena 20-åren och det känns som att alla andra har klurat ut det. Men vad fint att du fick umgås med din familj under helgen <3
Det är så roligt att gå in här och hitta nya inlägg! Jag har saknat din blogg!
Fina du, vad glad jag blir <3
Åh vad jobbigt med förkylning, det är mycket sånt som går runt just nu.
Detdär med att inte veta saker inför sin framtid håller jag med om! Samma med första punkten också.
Tack för att du delar med dig!
Mina första fyra månader efter att bebis kom till världen var ett existentiellt kaos, men det insåg jag först senare – när dimman helt oväntat lättade.
Hemma hos oss ska vi sakteliga påbörja målning och tapetsering av rum. Vi har köpt tapeter – så kul! Jag försöker hålla hårt i min förmåga att leva i nuet och samtidigt acceptera att jag inte är helt lugn i mig själv.
Kram
Fint att familjen kom och hälsade på er, sånt betyder mycket när man tappat lite energi och motivation för en stund. Tror också att såna där framtidsfunderingar är så vanliga för många, och tur är väl att man faktiskt inte behöver bestämma allt nu. 🙂
Känner så väl igen mig i många tankar här. Speciellt det om vad andra tänker och tycker om en. Varför får det ta plats i ens liv?
Tänker på dig och hoppas att du och familjen mår bra. Lämnar härmed ett litet avtryck efter mitt besök på din blogg.
Kram
”Hur vill jag att livet ska se ut? Var vill jag bo och vad vill jag jobba med?” – Exakt samma frågor ställer jag mig ofta. Och jag tycker det är lika delar frustrerande som fantastiskt att få diskutera dem med mig själv och min fru. Livet är fortfarande öppet, trots giftermål, förstahandskontrakt och barn. Det är en spännande resa.