Slutet av juni – Ellen Gräntz

”Det känns bara så jävla kasst”.

Jag skrattar nästan när jag säger det. Arg på mig själv för hur naiv jag varit.

”Jag förstår det”, svarar Linnéa, ”det får göra det några dagar”.

Inga tips, inget förminskande av det jag upplever. Bara accepterande. Jag hör dig.

Moa svarar något liknande när jag frågar hur man slutar må såhär.

”Jag vet inte hur men jag vet att vi gjort det förr och vi kan göra det igen och igen.”

Thank god för mina vänner.

Och någonstans är det ju precis så. Efter en period av stirrandet i tomma intet, känslan av att vilja krypa ur sitt skinn. Efter frustrationen. Nu. Stillhet. Jag stannar en halvtimme extra på jobbet trots att kroppen skrikit efter sömn i timmar. För att prata med en kollega. För att det är så jävla trevligt. Går hem med ljudlösa steg. Allt står stilla. Så som det bara gör ett fåtal nätter varje år. Nu. Här. När telefonen ligger inlåst på kontoret, när det som faktiskt händer är viktigare än det som inte händer eller kanske skulle kunna hända.

Jag ligger på en handduk på Vätterstranden med Mathilda bredvid. Vi räknar killar på fingrarna, sådana vi träffat, kategoriserar i vettiga respektive svin. Ställer oss i klungan av människor som ser Sverige-matchen på storbildsskärm. Dricker islatte, blöder från fingrarna. Har två liter sand med mig hem den kvällen – i håret, mellan tårna. Lunchar med Ida, får beröm från en gäst på jobbet. Någon skriver ”ska du med och bada?”.

Bara vara här tills vidare. Ändå inte fy skam.

Random från kamerarullen det senaste: