Små reflektioner

 

Tankar och ord hänger som osorterade klasar i luften. Jag försöker stressat samla ihop dem, organisera dem och kanske till och med få ner dem i textform. Som vanligt hinner de flesta sippra bort och ersättas av nya innan jag hinner ta hand om dem. Hjärnan producerar stoff snabbare än vad jag mäktar med.

 

Jag har känt mig oövervinnerlig ett tag och en vän ger mig någon slags kemisk förklaring. Min självkännedom är ganska hög men den senaste tiden har jag fått backa på den punkten. Jag har varit blind. Ett himla pucko faktiskt, på så många sätt. Det nyvunna lyckoruset har fått svalna på en plats där allt är detsamma men ändå annorlunda. En vidarebefordrad kommentar från någon gammal bekant som tycks tillhöra ett annat liv låter knäpp och jag tänker att herregud, de förstår inte alls. En annan fundering som tagit upp tankekraft är hur det nya blivit det trygga medan jag varit upptagen med att tänka att detta aldrig kommer kännas lika starkt. Jag tröttnar fort på det gamla, känner mig rastlös när jag är på fel plats, och jag undrar när jag blev så osentimental.

 

Tröttheten kommer ikapp mig och jag blir liggandes raklång på sängen. Rör tummen över mobilskärmen, tar en paus för att borra ner näsan i lakanen. Jag har nästan somnat till när någon skriker utanför och jag försöker lokalisera var jag befinner mig. Inser att jag är precis där jag vill vara, trots att någon komponent saknas i mitt hemma.