Om ankelsockor, pannben och tackbrev

 
Någon har glömt en strumpa i tvättmaskinen när min tid börjar. Tyget är slitet på undersidan och eftersom ingen någonsin skulle sakna en vit ankelsocka testar jag min pricksäkerhet på papperskorgen. Så lätt att slänga saker, så svårt att göra sig av med annat.
 
Mikaela knackar på dörren. Hon säger vad skönt att du är hemma för jag måste ventilera och vi blir stående i min hall i en timme. Tänk vad viktig en timme i min hall kan vara. På kvällen kommer Moa och vi äter kladdkaka och spetsar kaffet med Baileys och ser Talang och försöker prata ikapp allt vi missar när vi typ aldrig kan ses längre.
 
Jag läser kurslitteraturen pärm till pärm, sådär som lärarna alltid säger att vi måste men som alla vet att ingen gör. Spiller tomatsås på min vita tröja, blöder näsblod över hela badrummet. Stirrar på siffrorna på löpbandet för jag ser ju inte längre utan mina glasögon och tänker pannbenet, Ellen, pannbenet. Lyssnar på ljudböcker när poddavsnitten tar slut. Minns hur mamma hämtade en bok längst ner i hyllan när jag var liten, läste Solägget eller Olssons pastejer. Skriver upp ’tackbrev’ på min to do-list.
 
Det blev mars, det blev några fler minuter av solljus, det blev ett litet hopp om att i år kanske.

27 kommentarer

Lägg till din →

Åh spetsa kaffet med Baileys! Trodde inte folk gjorde sånt på riktigt! <3 Gillar ditt sätt att skriva, du är grym!

Åh, läste verkligen aldrig kurslitteraturen. Min taktik var att läsa första sidorna, lite i mitten och sen dom sista. Kanske inget att rekommendera, men det var bra mycket bekvämare, haha!

Lämna ett svar