Febersvammel – Ellen Gräntz

”Gapa stort så ska jag göra det här fort”, säger sköterskan och hukar sig framför mig, rör om i min hals med en bomullspinne. Det känns inte. ”Aj, vad svullen. Usch”, fortsätter hon när hon går iväg med mitt slem i högsta hugg. Långa kliv.

Provet ger inget utslag.

”Gå hem och ta det vackert”, säger läkaren.

Tar med mig feber och vitfläckiga mandlar hem igen. Fortsätter sova för mycket, fortsätter jämra aj varje gång jag sväljer, fortsätter vakna i en dygnsur svettsäng några dagar till. Försöker att inte koka, igen, för nio veckors obehandlad borrelia, en inflammerad blindtarm som läkaren skrattade åt och en njurbäckeninflammation som var sekunder från att avfärdas med ett ”lilla gumman, alla har influensa den här tiden på året”. Vill ni höra bittra historier om svensk sjukvård kan ni fråga mig.

Jag hann knappt hem till skogen innan huvudet började hänga i bilen. Hade nog feber redan när jag jobbade mina sista nätter. Tre dagars ledighet, skynda att njut, tänkte jag. Men vem behöver njuta av sin enda lilla ledighet denna sommar. Inte jag, i alla fall.

Jag feberyrar om jobbet när jag vaknar. ”Måste lägga rum”, svarar jag på mammas godmorgon. Verkar inte vara så bra på att vara ledig. Lika bra att jag är halvt borta dessa dagar.