Vecka 31 – Ellen Gräntz

Jag går nästan förbi min syster på parkeringen. Personer man känner som är på platser de inte brukar vara på, ni vet. Hon har man och barn i släptåg och en blomma i famnen. Det tog nästan tre år men nu är lilla familjen här och hälsar på i min låda. Vi dagsutflyktar till Gränna, äter glass och svettas på kullerstensgator. Badar i Rocksjön, avhandlar relationskonstruktioner medan vi aktar oss för allt obehagligt under ytan. Sitter på trottoarkanter, äter utomhus. Så glad för denna julidag. Tänk att ha en familj. Ett gäng personer som bara får dras med mig hela livet vare sig de vill eller inte.

Jag lever ledig fredag med Joré. Vi köper små saker att bli glad av och sitter på varsin sten vid Vätterstranden i timmar. Äter krusbär och snubblar ut i vattnet. Pratar om sensommarkriser och saker jag knappt kommer ihåg men som var viktiga och gjorde mig så upprymd och taggad och tillfreds med livet. Tack bloggvärlden för nya kompisar, va. Herregu.

När fredagen blir kväll tycker Tim och jag att det måste drickas vin. Det är ju ändå fredag och vi är inte grannar så länge till. Ta till vara på tid, ta tillvara på sitta ute-kvällar, ta tillvara på, ett jävla tillvaratagande. Men ack så trevligt det är. Vi pratar om hur vi hamnade i samma insparksgrupp för de där snart tre åren sedan, och sedan dess hängt ihop, mer eller mindre, ett golv eller ett tak emellan. På dansgolv, genom dödsfall och i hjärtekross. Inser att vi nog delat fler ledsna stunder än glada, men att det väl är fint på något sätt också.

Bland mina alkoholhaltiga anteckningar några timmar senare:

Känner igen en låt. Den spelades i din bil

innan vi parkerade utanför huset där vi var bjudna på middag.

En hund, några barn.

Inget mer godis nu.

Ett annat liv nu.

Inget annat än den här låten tar mig tillbaka dit.

och

Jag längtar efter dig. Behärskar mig. Spelar ingen roll. Det är personen.

Vill känna dina händer, vakna till din redan uppslagna blick.

Saknar. Men det är bara jag som saknar.

Det är alltid jag som saknar.

och

Sensommarkris.

De sista dagarna på jobbet försvinner i ett fingerknäpp, som nagellacket två minuter in i arbetspasset. Allt är plötsligt så bra här och människorna ger mig energi på det där sättet bara nya människor kan få en att känna sig intressant och viktig. Tänker på hur jag på det här stället gått från ångestklump till ganska jävla glad för det mesta. Tänker på att jobb ofta gör det med mig, räddar välmåendet på något sätt. Kanske för att sammanhang och samhörighet är allt, kanske för att min självkänsla är totalt prestationsbaserad alltid. Spela roll egentligen. Det känns nästan tråkigt att vara ledig i nära två veckor. Men välbehövligt, säkerligen.

Summa summarum:

Människor. ♥