Tusen städer, samma regn

 

Tidig morgon på ett tåg. Drabbas så hårt av en text, tänker att jag också vill skriva så, känna så. Utanför är allt så höstdimmigt vackert. Jag kollar upp rutten i min telefon var femte minut, tror inte att jag hamnar rätt förrän jag faktiskt kliver av på flygplatsen. Betraktar mig själv i spegeln på toaletten. Har kanske aldrig tidigare sett så spöklik ut. Äter en grov dubbelmacka delad i två. Ångrar att jag inte valde frukt. Fraktas med buss till planet, trängs med en kvinna i mittgången. Alla sittplatser är upptagna av äldre män. Det sticker ut hår ur näsor och under skjortkragar. Alla har likadana skjortor. En man har sin fru bredvid sig och hon vänder sig och blänger på alla bakom. Jag tänker att hon nog är en sådan som alltid blänger. Undrar vad som gör henne glad.

 

Jag hinner bara vända i lägenheten innan jag är på väg till mitt gäng. Ser hus jag tror jag aldrig sett förr. Någon stirrar ner mig på gatan och hennes blick är din och jag undrar varför du ser så ilsket på mig. Knackar på och möts av kramar. Försöker hänga med, försöker hitta ord själv. Någon poppar popcorn. De är så genuint glada att se mig, jag så löjligt tacksam för dem. Senare har jag svårt att somna. Det är så kallt trots att elementen står på nästan max och filten ligger över täcket. Lyssnar på min sorgligaste spellista och panikgråter.

 

Vaknar med ångest. Trött på mardrömmar. Skrubbar varje centimeter av mina 23 kvadrat. Kastar en mascara jag sparat för länge. Lägger perfekt orangeröda tomater i fruktskålen. Flyttar en bricka från badrummet till köksbänken; fyller den med olivolja, citron och vitlök. Hänger fram min kimono igen, tar fram prydnadskudde och filt ur garderoben. Min murgröna har bara en sorgsen gren kvar. Jag har kjol och strumpbyxor, nytvättat hår och långa fransar. Har bara träffat två. Det känns som slöseri, men så ska man inte tänka ju.

 

Jag vill ropa till hela världen när någon säger att jag är en fin människa och när någon annan ser på mig med varm blick. Känner mig motsatt. Så rå och kall och stökig och ängslig inuti. Vettskrämd av insikten att det dalar neråt igen, men så ska man inte tänka ju.