Det sista av oktober

 

Det måndag och min första dag i Jönköping efter mitt senaste flängande i olika länder och städer. Jag var glad igår och hyfsat motiverad till kursintroduktion idag, men när jag träder in i föreläsningssalen börjar humöret genast dala. Sakta men säkert. Kanske är det mitt stolpiga samtal med föreläsaren, kanske är det att jag hamnar på fel plats, kanske är det min oförmåga att vara så social som jag önskar, kanske är det att snegla på en annan person i salen och se denna lysa på ett sätt jag aldrig gör. Senare är det en klump i halsen, en ekande tomhet inuti som får mig att bete mig som en trotsig treåring mot mina vänner och sitta ensam på min soffa med all mascara som grå vattenfärg över kinderna. Går så småningom genom snålblåst för att möta upp dem, trots att jag skäms, för jag vet att bara mina fyra kan göra mig glad igen. Tårarna rinner fortfarande när de öppnar dörren. Jag får andas med dem och somnar lugnt i min egen säng.

 

Det är tisdag och jag vaknar saknig. Skriver tusen meddelanden till tjejerna i chatten om allt jag inte har. Sköljer bort missnöjdheten i duschen. Tänker att allt känns överkomligt. Målar naglarna, knäpper skjortan, plattar håret. Tänker att jag inte behöver måla ut katastrofen innan allt faktiskt gått åt helvete. Smörjer in min flagnande hud. Möter mina fyra, de ansluter en efter en längs vägen och vi skrattar åt hur filmiskt det är. Jag är lätt. Jag sitter med mina bästa personer kring små små bord och vi är oense om ganska mycket men det gör ingenting. Vi handlar tuschpennor och batterier och jag tänker att detta är den finaste aktiviteten; att gå med dem genom stan i långa kappor och mössor nedtryckta över stora hår.

 

I mitt finaste samtal på länge med mamma berättar jag hur nästan samtliga med Rösträtt i Ellens liv™ sagt nej till det jag vill göra och hur jag hoppas att jag finner sinnesro i alla fall när jag blir 50-någonting. Det är mitt enda hopp. Att det någon gång, längre fram, slutar vara såhär. Vi pratar om min relation till mina vänner och jag kärleksbubblar som vanligt när jag tänker på allt de gör för mig. Jag har tänkt mycket på det på sistone – hur vi alltid pratar om allt som händer, fast det är vi som händer varandra.