Glitter och chokladbollar

 

Jag gör ingenting i flera dagar, får en hel eftermiddag att kretsa kring ett telefonsamtal och plötsigt har en till vecka gått. Bjuds på frukost hos nyblivna sambos i sällskap av vän och bebis, äter rödbetsbiffar i vitkålsblad till lunch, bakar chokladbollar till mamma och mig. Går på promenad och dricker kaffe. Är nöjd. Lugn. Pepp och glad.

 

Det är så jävla fint hur livet alltid vänder, oavsett om det är tillfälligt eller ej. Jag ser ljuset i tunneln. Möjligheter. Snart är jag tillbaka i min stad, och jag ser så mycket fram emot att göra saker för mig själv. Snart har jag delarna av min Jönkan-familj runt varje husknut, och jag längtar efter dem så jag nästan spricker. Jag tror det är det faktum att framtiden plötsligt går att ta på som gör allt enklare. Jag ser fram emot saker igen. Det har tidigare varit så sjävklart, men det senaste halvåret så svårt. Min värsta ilska har lagt sig. För nu. Just nu behöver jag inte vara arg på alla som gjort fel. Jag låter dem gå, ofta i ett tyst adjö, för jag vill vara glad. Och i detta lilla liv måste man hålla hårt i varje glitterkorn, för det försvinner ofta lika fort som det kom.