Dagens trassliga tankar

Det är en väldig oordning bland tankarna just nu. De svävar överallt. Bort från mig, in i varandra, långsamt eller med forcerad kraft. Jag tänker på skoluppgiften som vilar som ett mörkt orosmoln över mitt huvud, på den skräckinjagande läraren, på den påtagliga prestationsångesten. På hur jag alltid vill vara någon annanstans än där jag är, trots att jag är ganska nöjd med tillvaron. Att allt jag vill just nu är att vara lite äldre, sitta på fler insikter och erfarenheter. Ha en organiserad vardag, en trygg familjesituation och ett fint hus. Och tid. Tid och ekonomi att leva som jag önskar. Ogillar min naiva föreställning om att allt skulle vara klarare längre fram. Varför kan jag inte vara mer här och nu? En utbytestermin är fem månader som kommer bara en gång och jag kommer aldrig vara 21 i en ny stad igen.

Jag tänker på hårda kramar, återupptagen kontakt med gamla vänner, bilder på Snap och hur rökning är mer okej om du gillar personen med cigaretten. Jag saknar min familj och mina vänner. Tänker på min ständiga rädsla att saker ska försvinna. Personer, känslor, minnen. Håller så krampaktigt hårt i allt att jag själv både kväver och glömmer. Pratar med Moa om att det är farligt men lätt hänt att investera för mycket i någon som kanske ändå inte kommer finnas där, någon man mest hittar på. Jag tänker på dubbelmoralen i att jag mår som bäst efter tre glas vin men hatar den ångest alkoholen som bekant spär på.

Jag tänker på hur varje intryck sätter klorna i mig, river ett djupt sår i min redan tunna hud eller fyller snittet med glitter. Det är som att allt känns lite extra i mig. Sorg, lycka, väderlek, doften av vår. Det har nog alltid varit så och jag vet inte varför.