Sedan jag skrev sist har det varit fredag och fredag igen. Och så hann visst ännu en helg gå. Jag skulle behöva ta fram kalendern för att komma ihåg allt som hänt de senaste tio, smått kaosartade, dagarna. Vardagen är fullproppad av aktiviteter, men tur är väl det. Jag märker att ögonen tåras så lätt när jag får lite tid för mig själv.
Valborg. Orkeslöst sänghäng med nerdragna persienner. Vill inte, orkar inte. Vad fan håller jag på med ens? De varma bruna känns inte som de kalla blå. Såklart. De är inte samma och de ska inte vara samma. Vanesak. ”Vill du ha en idiot, lägg din hand i min” skrev vännerna. Parkhäng, pannkakstårta, pepp. Kärleksförklaringar och kramar. Från botten till toppen. Favvogäng.
Vinglig och peppig väg mot middag. Ögon i kors. Ett lugnare tempo, nya bekantskaper och roliga bekännelser. Tidig kväll. Mataffär med Moa. Becksvart men ljum kväll. Jag kanske går sönder inatt. Men så djupa andetag och inte en enda jobbig tanke. Somna tryggt.
Maj. Frukost med favoritgranne. Timmar i ett grupprum på en folktom skola. Från full av idéer till full av tvivel. Framåt, stopp och tillbaka igen. Familjära bråk. Sena kvällar på campus. Vår i luften. Ihophetsade spellistor och tusen konversationer på golvet i skenet från datorskärmen. Längtan. Inget gör någonting, snälla kom hit. Stenmur, brännande sol mot svarta jeans. Utskällningar, tårar, tung sömn. Vi fortsätter låtsas, för det är vad vi gör bäst. Håller om hårt. Och solsken är ett jävla hån när glasögonen inte är tillräckligt mörka för att dölja tårarna.
Kvällspromenad runt Munksjön. En mamma på besök. Frukost och catch up. Båttur till Visingsö. Stekande sol och slottsruiner. Pizza och promenad längs Vätterstranden. En varm hand att hålla på vägen genom stan.
Krävande fredag. Länge fel, men så småningom ganska rätt. Lagom till andningspaus på soffan – iväg igen. Marscherande genom skymningsstad. Vän i nöd. Gjorde ingen nytta, men var i alla fall där. Skrattade för högt, pratade om fel. Hjärtisar.
Fadderutbildning, mat, parkhäng. Samordna, räcka till, bjuda på. Hög på livet, men trött. Nöjd med mängden människor som inte tycker att jag är helt odräglig. Berättade för mycket, som vanligt. Tidigt hem. Tack men nej tack. Sömn och tidig morgon. Lång söndag, bra söndag. Fördriver tiden med vettiga aktiviteter. Även om jag vet var tankarna ibland är.
Sådär. Jag slutar nu. Ett gäng bilder från den senaste tiden. Osammanhängande ord i dålig icke-existerande meningsbyggnad. Katastrofalt fan. Något vidrigt som jag aldrig kommer läsa igen. Men jag bryr mig inte just nu. Det speglar livet ganska bra. Behöver bara lasta av en del här. Lämna konstiga drömmar om tillfångataganden, gamla önskningar och anklagelser stanna i vecka 18. Livet känns stabilt. Eller, det känns egentligen inte särskilt mycket alls. Det bara dundrar fram, och jag hänger på. Rycks med av bara farten. Spring, bara spring.
