Rött mot rött.
Här springer dagarna förbi, och jag blir inte mycket klokare. Bloggen uppdateras mer och mer sällan. Har inte tid, vet inte vad jag vill säga eller hur. Skriver på andra ställen, skriver inte alls. Överväger att avveckla detta helt men beslutet får väl ligga och gro lite.
Så vad har hänt sedan sist då? Jag har varit hemma i byn och gått samma mörka runda genom skogen som jag gjorde förr, med samma vän som sällskap. Det fick mig att tänka tillbaka på en decemberdag då vi båda var missnöjda med hur livet såg ut, och hur allt vände efter det. Jag tvingades till ett nytt fokus och ett nytt driv. Och nu var vi liksom tillbaka i någon alldeles för stingslig sinnesstämning båda två. Vi är så synkade på något sätt, två vilsna själar som är varandras trygghet.
Och vad mer? Jag har gnällt och varit otrevlig, låtit min stress och oro gå ut över andra. Blivit obekväm av andras tårar men torkat dem ändå. Jag har spelat sociala spel, känt mig stark, fallit ner igen. Fått dåligt samvete och sedan blivit arg för att jag inte förtjänar skammen. Jag har öppnat dörren med rödsprängda ögon och mascara utkladdad över kinderna för att ta emot minutlånga varma kramar och tröstande ord om hur allt kommer att ordna sig. Jag har skällt och tagit tillbaka, sagt förlåt ett par gånger för mycket. I ett grupprum på biblioteket har jag lättat på hjärtat för en vän som guidat och hobbydiagnostiserat.
Med avklarade skoluppgifter och jobbsamtal kom ny energi. Hej, april. I helgen har jag burit flyttkartonger och hängt med vänner på stan. Blivit trött och frånvarande i samtal, dragit ner stämningen. Jag har käkat pizza på golvet och städat varje millimeter av min lägenhet, varit för upptagen av någons kroppsspråk för att höra vad den säger.
På något sätt känns det som att saker håller på att ordna upp sig lite grann. Jag förstår att det kanske inte låter så, men jag ser ändå ljus någonstans i min totalt fullspräckade kalender. Förutom en aggressiv huvudvärk känner jag inte särskilt mycket alls. Tänker stupa i säng och hoppas att smärtan lättar något. Sedan är det fullt fokus på att pussla ihop alla bitar som hänger i luften, att ta ner dem till marken och låta dem bli en stabil grund att stå på.
8 kommentarer
Lägg till din →Mys=) Lycka till med din fina blogg & hoppas du får en fin kväll! Kram<3
Låter som du har mycket tankar och känslor att ta tag i. Hoppas verkligen du lyckas pussla ihop allting så att du slipper öppna dörren med rödsprängda ögon.
Skickar med lite styrkekramar!
Älskar jackan! 😀
Men wow tack fina du. Tycker du har en himla fin och läsvärd blogg. Kram
Fina du! Så mycket tankar och så lite tid att få rätsida på dom. Låt allting ta sin tid. Ibland känns det kanske inte så men någon dag kommer ju solen att kika ner från din himmel.
När jag läser det här kan jag inte låta bli att reagera på hur underbara människor du verkar ha i ditt liv, som finns där för dig och du finns där för dem. Låter helt fantastiskt. <3
Mysigt att vara i byn! 🙂
Sv; det låter inte dumt! 😀
Tack för att du har delat med dig av fantastiska inlägg sedan jag senast kikade in!
Ditt virrvarr av känslor fascinerar mig så. Kanske för att jag på något sätt vill känna igen mig och kanske också vara en del av allt det vackra som beskriver.
(Sent) Svar: Tack så mycket för din kommentar! Jag blev så glad över att jag lyckades med mina cupcakes. Det vore himla kul om jag kunde utveckla mitt lilla intresse.
Kramar