366

Årets sista dag. Det är över nu, och jag som aldrig gillat nostalgi. (Lögn.)

 

Jag har behövt skriva så mycket det senaste, men jag har hittat varken tid eller ro. Jag tänker på veckorna då jag omedvetet klätt mig helt i svart och inte kunnat äta. Hur stunder med mina vänner varit det enda som fått mig att andas och hur ett alkoholrus varit det enda som fått mig att känna mig lätt. Jag tänker på dagarna då jag känt att jag är på bättringsvägen, för att ett par dagar senare ligga som en deformerad klump på sängen och undra hur fan jag hamnade här igen. Jag har försökt läsa en bok och se en film, men koncentrationsförmågan är förstörd. Istället har jag klickat på utvalda appar i mobilen, om och om igen. Tänkt att Utforska-fliken på Instagram nog kommer bli min död. Jag tänker på att jag särskilt de två senaste veckorna vaknat varje morgon med ett så hårt tryck över bröstet och en kvävande ångest. Det har gjort fysiskt ont att vakna. Tankarna snurrar inte på högvarv som de brukar, de mal snarare runt som en trögflytande vätska där inne, fyller ut varje tomrum med sin tyngd.

 

Någon säger ”Jag tror inte vi förstått hur dåligt du mått den här hösten”, och det är det nog ingen som har. Inte jag heller. Någon säger ”Om jag mådde dåligt skulle jag aldrig trycka upp det i ansiktet på folk”, och det är exakt vad jag gör just nu. Förlåt. Förlåt att jag öppnar upp när det är finare att hålla inne. Fast samtidigt, om jag inte berättar finns det ingen chans för förståelse. Och det känns extra viktigt när jag får veta att min vän vid minst ett tillfälle bett om hjälp och inte fått den. Vissa får inte hjälp och det kostar liv. Det kostar liv. Jävla idiotvärld.

 

Någon säger ”Det är så häftigt att du flyttade och fick ett så nära tjejgäng, igen! Hur gör du?” och jag blir varm. Dels för att jag har personer omkring mig som är bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig, dels för att mina gamla vänner är genuint glada för mina nya. Jag vet inte hur jag gör. Det kanske är i kategorin vänner jag dragit vinstlotten i livet. Jag vet bara att de har varit mitt största stöd det här jävla året. Jag lever på dem.

 

Jag är väldigt otrevlig att ha att göra med just nu. Jag har noll tålamod med skitsnack, ruttna åsikter, hånskratt och översittarattityd. Jag kan inte se förbi det. Det finns så mycket ilska i mig. Och jag är så oerhört trött på folk. Mamma får ta den största smällen. Jag skriker på henne. Kanske för att hon är den enda jag vågar konfrontera. Hon är den enda jag vet säkert aldrig skulle vända mig ryggen.

 

Jag rörs till tårar av ord och omtanke från någon som själv är på botten. Hur tackar man nog? Jag överväldigas av att kunna åka ifrån mina närmsta vänner i Jönköping och ändå ha så många fantastiska här nere. Vi ses över frukost som blir till lunch, på promenader i skogen och under spontana festligheter. Vi skriver listor och åker bil för sakens skull. Jag har räknat ut att jag kan leva på deras energi ungefär två timmar efter att de gått. Sedan viftar jag försiktigt med handen igen. Vill någon förbarma sig över mig ikväll? Jag hoppas hoppas hoppas att jag en dag kan ge tillbaka för allt de gör för mig bara genom sin existens.

 

Jag får nog sluta nu. Fast att det finns tusen saker till att säga. En annan gång. Senare. Eller kanske inte alls. Vi får se. Jag gillar att se ett nytt år som en nystart, och jag önskar att jag hade varit mer hel vid det här laget. Att jag hade kunnat möta det nya året med ny energi. Istället tror jag att den får växa sig fram. Nåväl. Jag är ett öppet sår, men jag ska nog läka tillslut. Ta hand om er. Och varandra. Ta för fan hand om varandra.