Att ge sig själv en chans

 

Ännu en vecka lider mot sitt slut. Fort, fort går det. Solen skiner, regnet piskar och molnen ligger tjocka över himlen. Aprilväder, alltså. Hur hamnade vi ens fyra månader in i det nya året? Det är inte nytt längre, känns nästan gammalt. Jag har inte ändrat något. Nynnar samma gamla visa, om och om igen. Här finns inget att hämta, men här vet jag vad jag har. Jag är både den som frustrerat försöker bryta sig loss och den som krampaktigt håller kvar.

 

Det har pendlat ordentligt de här dagarna, precis som det brukar. En avfärdande liten mening kan kasta mig ner till botten lika fort som ett gulligt initiativ kan få mig att kvittra en hel kväll. Jag har fått fel svar, gnällt på allt, sett på mina vänner med en mors kärleksfulla ögon (helvete, vad fina de är) och struntat i kurslitteraturen i förmån för Kent-lyssnande. På en parkbänk har jag dragit tunna tyger tätare kring kroppen och envist kämpat på med solglasögonen på nästippen, trots att vinden orsakat ett virrvarr av hår framför ansiktet, för nu ska det banne mig vara vår. Jag har varit on top of the world – legat på golvet och skrattat, lärt känna någon ny, gått genom stan i nattens mörker och strukit en likblek vän över ryggen. Långt efter midnatt har jag suttit på en köksstol innanför grannens dörr och pratat om något jag inte längre minns.

 

Jag har varit så besviken på mig själv den senaste tiden. Ofta känner jag att andra inte uppskattar det jag försöker göra för dem, men någonstans på vägen har jag själv blivit den som är nonchalant och tar för givet. Och insikten att jag sårar känns ännu tyngre. Det pågår en process i huvudet nu, mot förändring. Jag har vant mig vid tanken. Och det känns bra. Ibland kan en enkel konversation lösa ett problem jag tänkt ge upp för länge sedan. Och ibland kan jag försöka, försöka, försöka hur mycket och hur desperat som helst utan resultat. Allt är helt enkelt inte menat att vara. Var sak har sin tid. Jag hittar någon slags styrka i det.