Att kasta pärlor åt svin

 

Vänner, vänner. Hej på er. Vilken jäkla vecka det varit. Min kalender är ett färgglatt, kluddrigt, fullbokat kaos. Det är ändå fint på något sätt, att vara sådär upptagen att kropp och knopp bara skriker efter vila och andningspaus. Jag hatälskar det.

 

Mitt liv är alltid en berg- och dalbana, men den här veckan har den innehållit extra allt deluxe, upphöjt till två. Jag har spenderat en hel dag i en bil. Uppdraget misslyckades, men jag lärde känna en ny person på kuppen. Jag har gått på föreläsningar, vandrat från ena delen av stan till den andra, gått på ambassadörsavslutning och haft en så himla rolig utekväll med fina personer. Jag har demonstrativt sovit på soffan och gråtit högre och högre i takt med insikten att tårar inte hjälper. Jag har kramat om sårade vänner, spenderat hundralappar på bussresor till olika delar av stan, gått på arbetsintervjuer och haft krismöte med gänget. Stundtals har jag känt mig tom, stundtals förvirrad, stundtals så jävla färdig med andras skit. Jag har lyssnat på en föreläsning med Gudrun Schyman, käkat tacos och lyxig frulle. Jag har gjort listor med för- och nackdelar med olika val. En lista över sånt som jag vill ha och sånt som jag mår dåligt av (det är mycket som måste bort, många som måste bort, många som har missförstått), som Krunegård skulle säga. Liggandes på en matta har jag lyssnat på musik och varit lite för tyst och tjurig för allas bästa.

 

Jag har förlåtit, blivit sur igen och sedan bannat mig själv. Mina vänner har sagt åt mig att jag måste tänka på mig själv och inte så jävla mycket på hur andra ser på saker hela tiden. Jag har känt mig ensam och lika hopplös som jag är, ringt hela kontaktlistan för råd och stöd. Gått från att gråta till att skratta för att mina vänner är sådana pärlor. Oroat mig för att behöva neka, att säga tack fast nej tack. Insett att en av mina största rädslor är att missa något. Jag vill helst klona mig och testa alla olika vägar innan jag tar ett beslut. Fucking livrädd för att gå miste om något och ångra mig i efterhand. Och så har jag tvättat och diskat, fått klart en skoluppgift och bestämt mig för något som jag egentligen redan hade valt bort. Lagom till veckans slut har jag funnit någon slags (kanske tillfällig, men ändå) ro. Idag är jag glad.