Vem fan bryr sig? – Ellen Gräntz

Vi tänder ljus i kyrkan för det har jag lärt och fört vidare att man gör den här helgen. Varsin låga för vår vän. Någon dag tidigare diskuterade vi vad som händer när man dör för jag är så jävla 22 och existentiell. Vi skrattade åt tanken av dig sittandes på något litet moln och undrade varför du i så fall inte strösslar lite lycka över oss. Önskar ändå att du såg oss nu; hur starkt du bundit oss samman. Vi påminner varandra om det en vecka senare när vi vacklar igen. Att det kanske är vi som är allt.

Vi går promenader och tränar och vaktar katt och sover i varandras läggor. Tittar på skämmiga tv-program. Äter kladdkaka och dricker te. Sänker några flaskor vin en kväll när vi bestämt oss för att vi behöver en paus från all deppighet. Räddar varandra från tafsande manshänder.

Den sentimentala sidan av mig kan inte låta bli att titta på mina vänner och räkna ner dagarna. De säger ’nu kommer du hit och pratar om det här’ när jag flippar för mycket och slår bakut. Blöder av kärlek till dessa personer.

Jag famlar fortfarande efter någon slags ordning. Har ingen ordning. Låtsas tills vidare. Bockar av punkt efter punkt på listan över saker som sägs få en person att må bra. Börja träna. Umgås med personer du tycker om. Drick vatten. Red ut saker. Gör saker i tid. Tänk inte så jävla mycket.

Aja. Det blir nog bra någon gång. Någon gång när jag skrattar åt minnena och känslorna. Någon gång när ängsligheten blivit trygghet. Tills dess: Hålla ut.