Näsblod och blodapelsin

 

Hörni, vad håller jag på med? Så himla splittrad. Så mycket hit, så mycket dit. Ett virrvarr av allt och ingenting. Varför säger jag så, till den? Varför berättar jag precis allt, för den? Kanske för att jag skiter i vilket. För att det känns som att livet ändå är så jävla kort och jag inbillar mig att jag blir svårare att ta död på om jag delar med mig av mig själv. Plötsligt känns andra så organiserade; jag är bara kaos. Egentligen är jag så himla nöjd med livet just nu, det känns stabilt, så jag vet inte riktigt vad gaggar om. Jo, kanske den där känslan av att något dåligt ligger och ruvar, bara väntar på att rasera allt. Jag känner ingen press med plugget. Jag är ledig. Jag har mycket att se fram emot. Jag pratar med mina vänner varje dag. Jag och Moa skriver ett formulär som vi planerar be alla snubbar fylla i innan vi närmar oss – för att undvika jobbiga situationer, liksom. ”Har du flickvän? Kan du kyssas? Hur lång är du? Är du knäpp?”

 

I morse vaknade jag av en mardröm och hade ont i magen i timmar efteråt. Verkar som att hjärnan lite sneaky försöker krossa hjärtat. Jag satte mig på ett tåg; vilade blicken på en klarblå himmel över idylliskt snötäckta träd. Sittdansade till min apgrymma spellista Hoppla, fuck it. Nu har jag hamnat hemhemma och stannar här ett par dagar. Det känns okej. Har hittills ätit för mycket och lämnat näsblodsspår över hela golvet. Saknar, tröttnar, längtar.