När jag växte upp tog mina föräldrar mig till byns lokala firande varje valborg. Kyrkokören sjöng Längtan till landet, jag och någon kompis köpte lotter i de små stånden och så tändes den enorma majbrasan. Jag minns det som att gräset alltid var fuktigt den sista april. Men det är svårt med minnen. Det är alltid svårt att avgöra när man ser tillbaka, om elden faktiskt var stor eller om den var så mäktig för att jag var liten.
Växte upp, förresten. Det gör man väl hela tiden.
För fyra år sedan var jag bedrövad. Försökte bota längtan efter en person med en annan. Kved på sängen hela dagen, orkade inte ens dra upp persiennerna. Vill du ha en idiot, lägg din hand i min, skrev mina vänner i chatten. Och har jag dem behöver jag ju faktiskt inte fler. Jag tog mig till parken sen, där alla studenter satt i färgglada overaller. Det var så grått ute. Någon bjöd på pannkakstårta. Jag vinglade fram sen, glömde saknaden för en stund.
För två år sedan var jag på väg igen, efter att livet varit på paus. Angelica och jag gick på strumporna i korridoren, trängde ihop oss med alldeles för många andra på 23 kvadrat i min grannes lägenhet. Mittemot satt personer jag brukade springa på när vi pluggade ihop. Vi nickade mest mot varandra nu. Bilden jag lagt upp i sociala medier genererade snygg och fin från alla jag byggde min självkänsla på då och jag var så bubblig av bekräftelsen.
För ett år sedan var Linnéa och jag malplacerade bland studenterna i parken. Vår tid här var länge sedan nu. På en mellanfest undrade vi vem som hade bjudit in ett gäng 18-åringar, men de var visst 10 år äldre och vi följde med dem hem. En av dem visade korttrick. Jag ser dem fortfarande på avstånd ibland.
Det är svårt att greppa ibland, att allt är ett och samma liv.
8 kommentarer
Lägg till din →Ja, vi har nog alla minnen från valborg. När man var liten så kändes det som att majbrasan var gigantisk. Magisk och läskig på en gång. För 16 år sedan ändrades mitt liv totalt natten mellan valborg och 1 maj. Jag satt på sjukhuset och höll min älskade pappa i handen när han tog sitt sista andetag. Prostatacancern hade vunnit över honom. Han blev bara 52 år… Första åren efter hans död ville jag inte ens höra talas om valborg, men numera har mitt sinne kommit till ro. Jag saknar honom fortfarande, men inte lika intensivt att hans dödsdag blir för tung. Ska besöka hans grav och sätta blommor hos honom. Hoppas du får en underbar valborg finaste Ellen! Stor kram 💖
Tack fina du för att du delar med dig! Jag beklagar att din pappa gick bort så ung. Som du skriver så lär man sig ju att leva med sorgen, även om saknaden alltid är kvar. Kram! <3
Oj minns verkligen inte alla år som varit under valborg för min del! Har inte dokumenterat vilket man borde, så kul att gå tillbaka i arkivet ju?! Stor kram <3
Jag kommer inte ihåg någonting från Valborg, tror aldrig jag riktigt firat det eller gjort något speciellt? 😛
finaste du <3
Vilken vacker, och lite sorglig, skildring. Du skriver så fint, Ellen!
helvete ellen du ger mig åldersnoja. men jag… gillar det? sluta läsa kunde jag då INTE
Så magiskt skrivet om år som går, minnen som ersätts och tider som förändras. Jag beundrar ditt sätt att skriva.
Svar: Tack för att du tog dig tid att lämna en kommentar. <3
Kram