När maj växlar till juni har ångesten redan lämnat över stafettpinnen till lyckoruset. Vi hann före. Först. Vann.
Självhat och osäkerhet byts ut till ett bländande självförtroende i en käftsmäll och jag tänker att det inte är särskilt konstigt att någon ville utreda mig, kanske sätta en diagnos. Jag förstår inte heller hur så mycket svärta och glitter kan rymmas i en och samma kropp, hur jag kan vara så svart och så vit på samma gång.
Det fina just nu, i denna period: Jag vet vad jag känner. Inga gråzoner, ingen dimma. Jag är irriterad och euforisk, tacksam och trött, positiv och tydlig, utelämnande och tjurig. Förväntansfull, besviken, otålig, lack, klar, redo, rädd.
4 kommentarer
Lägg till din →Åh vackra du, skönt med lyckorus och klara känslor. 🙂
Nånstans är det ju ändå skönt att lämna det där nästan apatiska & kunna veta vad man känner 🙂
Stor kram <3
men shit så vacker du är!! <3