Sakta läker både blindtarm och själ

 

Jag är 5:2 på sjukhuset, en alldeles egen liten diet, för dagen under svält, men både jag och Kerstin i sängen bredvid kallas femman i korridoren. Sjuksköterskan som tog emot mig när jag skjutsades från akuten till avdelningen i rullstol är samma person som väcker mig på morgonen. Han ska ta nya blodprover men jag är inte särskilt givmild. Han lämnar uppgiften till dagskiftet. Sjuksköterskestudenten försöker först, ber sedan sin kollega som efter ännu ett misslyckat försök hämtar specialistsjuksköterskan. Hon fyller plasthandskar med varmvatten och lägger dem på mina armveck och händer innan hon bäddar ner mig under täcke och dubbla filtar. 20 minuter senare sticker hon mig i handen; stjäl blod och ger dropp. Varje gång patienterna i rummen omkring rabblar sina personnummer sysselsätter jag mig med att räkna ut hur gamla de är. Männen i sjuan pratar om Jussi Björling, säger att han var en jäkel till att sjunga minsann, honom kan ingen mäta sig med. Kerstin avslutar ett samtal med sin son på samma sätt som jag lägger på med mina vänner: ”Puss puss, älskar dig!”.

 

I Jönköping glittrar vattnet men vinden känns som is, och jag som var svettig efter min arbetsintervju drar regnjackan tätare kring kroppen. Huset jag alltid passerar på väg till stan har fått en ny fasad medan jag varit borta. Den är blank och vit. Stadsbussarna glänser guldfärgade för att fira SM-vinsten. Blindtarmen värker. Jag går förbi skolan, ner till vattnet, tillbaka till min bil igen. Och inget känns. Jag har varit rädd för den här staden. Rädd för vad jag ska känna när jag kommer tillbaka. Men städer gör inte mycket, de mest är. Det är fånigt av mig att lägga skulden på en plats. Jönköping står ju bara här; virvlar och gnistrar. Ibland behöver man ta tillbaka sina platser. Det var det jag tänkte göra den här dagen. Insåg att staden är totalt meningslös utan mina favoriter här. Just nu saknar den syfte helt. Snart är den min igen. Den kommer vara min när jag behöver den.