Ord jag skrev i februari

Som en fortsättning på Ord jag skrev i januari kommer här Ord jag skrev i februari. Det är ganska intressant att se hur tankegångarna ändras, eller kanske inte ändras. 

 

---

 

Mardrömstydning: Ibland behöver jag en påminnelse om hur allt faktiskt varit och hur allt känts. Och jag är uppenbarligen inte över allt som hänt. 

 

Jag saknar dig.

 

I mina drömmar märks det så tydligt. Hur arg jag är. Att jag fortfarande är så jävla ledsen för saker som hänt.

 

 

Jag har träningsvärk i låren efter tvivelaktiga rörelser på dansgolvet. Ont i fingrarna efter att ha blivit bränd med någon annans cigarett. En smärtande nacke efter att ha sovit i en konstig ställning. Hostan vägrar lugna sig och halsen bränner mer och mer. Hjärtat slår fort, bröstkorgen värker, huvudet är tungt.

 

Jag stod på olika tunnelbanestationer i natt.

03:21, 03:34, 03:38.

Jag tänkte på dig, tror jag – jag minns inte exakt, räknade minuter och grät. 

 

Nu vill jag helst fly ur min egen kropp. Främst för att jag är äcklad av min kosthållning, lite för att immunförsvaret inte längre existerar och inget någonsin tycks läka i mig.

 

Det finns inte så mycket kvar nu. Tror jag, i alla fall. Jag känner mig ganska lätt, glad för det mesta. Det är när en tankeverksamhet på högvarv och ett stresspåslag hindrar sömnen som saker gnager lite. Varför någon inte svarat, varför en annan inte hört av sig, varför en tredje inte saknar mig. 

 

Imorgon ska jag känna mig värd allt det bästa igen.

 

 

Jag längtar till stunden då jag inte längre längtar bort. Jag tycks ju göra det var jag än är. Vill bara framåt. Det ligger vår i luften och jag mår ganska bra. Lite orolig, mycket bekräftelsesökande. Besatthetsmönster jag känner igen allt för väl – de upprepar sig. Måste fokusera mer på mig själv. Jag längtar till stunden då jag inte längre mäter mitt värde i andras uppskattning.

 

Note to self: Prata om saker. Saker blir alltid lättare när man pratar om dem.