Tankar från första veckan

Vi har bott i vår nya stad, vårt nya land, i en vecka. Det är mycket som är annorlunda här, trots att det egentligen är så väldigt likt det vi är vana vid. Få äldre människor pratar engelska här, alla röker inomhus och vi får handla i flera affärer för att bocka av hela inköpslistan (men kokosmjölk och röda linser är fortfarande svårt att hitta). Jag sniffar på min hud och konstaterade att jag nog doftar på ett nytt sätt. Trapphuset är iskallt, vi åker tunnelbana till skolan och röklukten tycks ha satt sig permanent i min näsa. Julia pratar i sömnen och jag har börjat tänka och formulera blogginlägg på engelska. Mataffärerna stänger tidigt på lördagar och har inte öppet alls på söndagar. Utbytesstudenterna och alla som tar hand om oss är fantastiska. Man behöver inte vara själv en enda sekund om man inte vill. Häng, häng, häng. Någon insisterar på att få hjälpa oss med nästan allt, en annan skickar ett meddelande när jag är sjuk och hoppas att jag är okej. Det är knäppt att det finns en hel drös personer som jag redan efter en vecka kallar mina vänner.

Jag pendlar mellan två känslor: En längtan tillbaka till min lägenhet och min mataffär som har öppet 7 till 23 – allt som känns tryggt och bekant. Den andra känslan, varning för klyschor, är att jag aldrig mer vill stanna för länge på samma plats. Det finns för många härliga personer att träffa och platser att se och det finns inget som stärker mer än att testa nytt. Insikten att det faktiskt är så enkelt. Jag kommer bli ett rastlöst monster när jag kommer hem.