När det vänder

I fredags hade vi förfest i ett gemensamt kök på ett studentboende. 

 

Efter en tung helg har måendet äntligen stabiliserats. Jag kan andas utan att använda nässpray och hostar bara någon timme varje natt. När det blåser kallt tycker jag att det är en frisk bris och när vi ska handla i regnet tycker jag att det känns härligt med en promenad. Samtidigt slår jag rekord i antal mardrömmar per natt och pressar tänder som aldrig förr, spänningshuvudvärken tycks aldrig släppa. Det är ju lite grejen med mig, att det inte finns så många mellanlägen utan antingen är botten eller toppen. Nu är jag där uppe någonstans, och det liksom spritter i hela kroppen.

 

Jag har bytt ut tyskakursen som förra veckan fick mig att vilja gråta till en annan kurs – International Business. Dödsskönt, även om det betyder att jag kommer gå i skolan en vecka längre än jag hade tänkt. I övrigt är vi mitt uppe i Julias födelsedagsvecka. Hon fyller år på fredag, men eftersom vi bestämt oss för att gå all in för alla högtider är det ju inte mer än rätt att fira henne hela veckan lång.

 

Ville mest kika in och berätta att jag inte alltid är ett åskmoln. Bara nästan.

Puss och kram på er.