Nåt som aldrig hänt, bara nåt jag känt

En bild är Julias, en är Moas, en är Mikaelas och två är mina. Tog mig friheten. Sharing is caring.
 
Torsdag, fredag, lördag, söndag. Bubblig födelsedagsbrunch med supergänget. Solen värmer ansikte och axlar. Insidan smittas. Och vi ligger i en hög på filtarna i gräset, sjunger med i gamla låtar och vilar våra huvuden mot varandra. Här har jag allt jag behöver, och jag vill bara stanna kvar i den stunden. Där allt är lätt och rent. Vi börjar och slutar dagen tillsammans och jag är glad.
 
Vaknar av kärleksfulla ord, får en mindre hjärtattack av andra. Det är väl ganska fånigt att text på en mobilskärm är det som får den stackars blodpumpen att krampa av både glädje och ångest inom loppet av några minuter. Men så fortsätter dagen med hajlåtar, pepp och opepp, trevande nytt, hostiga halsar och förhoppningar om det som komma skall. På ett trångt dansgolv kämpar jag för överlevnad när alla runt omkring trampar på mina fotknölar och sätter armbågar i min rygg. Tappar någon, får tillbaka en annan. Blir jobbigt ensam och senare positivt överraskad. Fegar ur. Jag ser dina sårade ögon, känner med dig kompis. Och så spiller någon ut en öl över min bröstkorg och när jag lämnar väljer jag en omväg hem för att få vara själv med det som plötsligt gör lite ont igen.
 
Trygghet, värme, en fin dag. Jag peppas från alla håll (åh jisses vad själen mår bra av bekräftelsen) och vägrar ge vika. Jag vet att jag är svag. Så jävla jävla svag. Men låt mig vara det. Tack du lediga lördag, tack för att din pepp smittar av sig på en stormig jobbsöndag. Regnet spottar mig i ansiktet och Vätterns vågor hotar svälja staden hel. Det gör ingenting. Där jag hamnat har jag idag stått och sett ut över ett dimmigt Visingsö – tänt tusen värmeljus på de mörka borden och lyssnat på instrumental musik medan jag tagit beställningar, diskuterat vispgrädde, sagt hej hej och tack tack. Allt känns lekande lätt. Jag frågar om det jag vill veta, gör det som känns bäst för mig, trycker bort ett samtal men ångrar mig och säger som det är. Jag är inte skyldig dig någonting. Jag är gjord av sten idag, fast inte alls på det sättet jag brukar. Det känns orättvist när jag vet att någon annan faller i bitar. Den senare delen av veckan har varit kallare, kyligare, hårdare. Men så väldigt mycket varmare. Ingenting är vettigt, men hjärtat mår bra.

5 kommentarer

Lägg till din →

Älskar att sjunga med i gamla låtar sådär! 😀
Och det låter fortsatt som att det är väldigt mycket upp och ner för dig, lite förvirring, men samtidigt väldigt mycket glädje och lycka över livet och dess små guldstunder 🙂

SV: Ja, jag kunde urskilja det i din text och nej, vi känner ju knappt varandra, men om du vill får du ändå prata med mig om det är något du vill ösa ur dig, jag lyssnar, men du har fina vänner, så det lär nog garanterat inte vara något problem 🙂

Dina texter …. När du skriver så tillåter du alla att känna samma sak som du. Det är imponerande med en sån öppenhet.

I slutändan så måste man fortsätta göra det som får ens hjärta att må bra. Det betyder att det är rätt väg för dig. Sen om det är rätt eller fel för andra… kan du inte alltid ta ansvar för.

Ellen, så vackra rader. Tack för att du delar med dig. Du är modig!
Jag hoppas att du snart får det varmare i livet och att det fina som dina vänner ger kan ge dig ro inombords. Kom ihåg att livet känns tufft ibland och att det är okej. Ellen, det är okej. Ta vara på dig.

(Sent) Svar: Kul att du tycker min omelett ser aptitlig ut!

Jag brukar vara som du och skjuta upp tentaskrivandet till sista stund. Men jag lär mig av mina misstag och blir allt bättre på att börja plugga i tid. Det kommer gå lättare också för dig.

Kram

Lämna ett svar