Tankar i juli

 

Jag ser dagarna passera på whiteboard-tavlan i restaurangköket. Tavlan där jag varje morgon stryker bort en siffra med pekfingret och skriver dit en ny under rubriken Specialkost. Det blir extra tydligt där, hur tiden helt hänsynslöst rusar fram. Den började springa för flera år sedan och den har liksom aldrig saktat ner sedan dess. Fast jag behöver inte jaga den längre. Vi springer tillsammans, håller farten åt varandra.

 

Jag tänker på hur mycket jag lär mig varje dag. Alltså, på alla sätt. Det blir aldrig lika tydligt som när en liten liten person lär sig att krypa, gå, prata. Ni vet, man pratar om hur fort småbarn utvecklas och hur det där sedan avtar, saktar ner. Jag tycker nog inte det. När jag tänker tillbaka på vem jag var för bara några år sedan, några månader sedan, igår – jag vill liksom bara klappa mig själv på huvudet. Du trodde att du visste något om livet, gumman. Och så blir det urfånigt när jag tänker på hur kort bit jag vandrat och hur långt jag förhoppningsvis har kvar att gå. Jag kräver en förklaring från alla som är fem år äldre, tio år äldre, pensionärer. Hur håller ni fortfarande ihop? Hur kan era minnen, erfarenheter, tankar och känslor inte ha slitit huden isär? Det jag samlar på mig bubblar under skinnet, och trots att det är fysiskt omöjligt börjar jag fundera på när jag ska explodera. Det är alldeles proppfullt här. Jag är övertygad om att huden kan gå sönder av allt innehåll, om inte i en explosion så i en mer utdragen process. Ni vet sådär som när man lastat matkassen för tungt. Fast minnen, erfarenheter, tankar och känslor tar ju faktiskt ingen fysisk plats – trots att de känns så himla stora, trots att de verkar vara det enda som existerar.

 

Det här skulle vara en text om något helt annat. Om en massa saker egentligen. Men ibland tar orden andra vägar, går dit de vill, och det blir vad det blir. Kanske vad det behöver bli just för stunden.