En peppig vecka

 

Vecka 15 kom och svackan tog slut. Tid, beslutsfattande och kommunikation är en grej. Främst tid kanske. Fast när en svacka varat i fyra veckor tänker jag att det är dags att försöka hitta sätt att mer aktivt ta sig ur dem. Nåja, ingen mening med att hänga läpp nu – livet känns fint igen.

 

I dagarna sju har jag hängt med mitt fabulösa crew. Vi har låtsaspluggat i grupprum, vänt ut och in på livet på mitt golv, utlyst konstiga tävlingar medlemmarna emellan, bettat på vad som kommer hända de andra och skrattat så vi gråtit. Jag är så glad att jag har dem. En dag sprang jag kors och tvärs över stan, tänkte på hur annorlunda tankarna är nu och att vinden för kanske första gången i år inte är bedövande kall. Jag har sugit åt mig som en svamp av peppande ord. Till helgen kom Jojje på besök, hängde med mig och vännerna ut. Och lagom till att jag vinkade av henne igen var en annan donna på snabbvisit i min stad. Här är man svältfödd på gymnasievänner, och så får man plötsligt två på samma dag.

 

Det är funderarsöndag idag, och jag märker att huvudet egentligen är för segt för denna aktivitet. Jag rannsakar mig själv. Orkar inte, tillåter, ifrågasätter. Ser att jag glidit längre ut i kanterna på alla skalor som mäter personlighetsdrag. På gott och ont, alltså. En lite mer extrem version av allt jag brukade vara. Är osäker på vart jag är på väg, oroar mig en del. Men samtidigt, det enda jag behöver fokusera på just nu är en ledig måndag med tentaplugg och faddermingel. Visdomsord från Håkan på vägen: Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer.