Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

Jag öppnar Facebook för att sälja en jacka när jag nås av dödsbeskedet. Jag blir sittande på golvet i en timme. Försöker hitta svar. Varför? Försöker hitta tecken på att det är ett skämt. Vem driver ens om något sådant? Det kan inte vara på riktigt. Sedan kommer tårarna.

Vi var inte nära längre men följde varandras liv via digitala bildrutor. Hon var alltid snabb på att skicka en smiley med hjärtögon, skriva något peppande eller visa sig glad för min skull. Det var bara några veckor sedan vi diskuterade en film och pratade blogg. Och jag förstår inte.

Det är ogreppbart att hon, som var så bubblande av liv, mer än de flesta av oss, inte får fortsätta. Att hon ska stanna i vår nuvarande ålder, bli ett minne, ett fotografi som aldrig uppdateras. Framför allt är jag förkrossad å hennes familjs vägnar. De måste fortsätta utan sin fantastiska fru, mamma, syster, dotter, och hon får inte fortsätta vara med i det liv jag vet att hon drömt om. Det är så fel.

Tack Ebba för att jag fick lära känna dig. Din värme, din utstrålning, ditt stora känsloregister. Alltid nära till skratt, alltid alltid snäll. Du är en evig sol i mitt minne.

Du förtjänade hela världen, och jag tror att du fick den. Om än alldeles för kort.