En hälsning från Bitter-Berit, 72

I går hade jag ett mental breakdown. Det började med att min dator krånglade, jag kan inte ändra ljusstyrkan på skärmen och känner mig som Bitter-Berit, 72, som minsann testat och gjort allt rätt men ändå inte får rull på tekniken. Fy FAN vad frustrerande.

Jag fattar väl också att det kanske inte var datorn som var värd att hulkgråta och snora för, utan en hel drös andra saker som jag liksom glömt att processa. Lätt hänt när man är upptagen med att leva sitt bästa liv. Men stress, hjärnspöken och yttre faktorer skiter ju lite i om man är glad eller inte. Hänsynslösa är de.

Jag landade i att jag behöver göra just det här. Skriva om banala saker som sker i min vardag. Dokumentera, fundera, spara. Rensa tankarna. Det är min bästa terapi, hur klyschigt det än låter. Jag landar här.

• 

• 

Det var slitigt att komma tillbaka till jobbet efter en veckas ledighet. Många långa dagar för att kunna andas normalt igen. Och lunchpromenader i snön däremellan, i den otroliga utstyrseln ovan.

På kvällarna sov vi dåligt, dels för att vi varit så fulla av idéer (sedan vi kom hem från familjesemester har Måns och jag suttit och stirrat på varandra och haft saker att prata om på ett helt sjuk sätt, vi beter oss som vi varit ett halvt jordklot från varandra och nu måste ta ikapp förlorad tid), dels för att Måns låg på sängen om kvällarna och knåpade ihop ett eget korsord till sin mormor som fyllde år i helgen. Får jag publicera den här bilden på bloggen, frågade jag. Eh JA, jag framstår ju som en fantastisk människa, svarade han.

• 

• 

I går promenixade vi längs Vätterstranden med Adisa. Det var en helt otrolig vinterdag. Jag har insett att jag älskar vinter? Inför Sälen köpte vi en massa funktionskläder och rejäla skor (ja, det tog mig 25 år att bli så vuxen, sue me) och har man kläder efter väder så har man ju inga problem i världen ungefär. Ska bara köpa broddar till skorna så är jag kittad och klar sen. Mhhh.

Vi var sena när vi mötte upp Adisa, men hon räckte över en burk med fika ändå. Var l y r i s k över mitt eget liv när vi senare sköljde ner allt med kaffe där vi satt på soffan, med vårt pinfärska soffbord (ja faktiskt, det luktar sågspån) framför oss. Dessutom med en otrolig blombukett på bordet och skidor på tvn. Hallå! Får jag ha det såhär! Får jag må såhär! Känner jag ofta nu för tiden.

Har med mig den där rackarns blombuketten var jag än går nu. Den skymtar fram i varje bild och idag hade jag med mig den in på kontoret för att liksom maxa njutet innan blommorna vissnar.

Jag bläddrade också i Frida Ramstedts Handbok i inredning och styling i helgen. Jag fick den av mamma när jag fyllde år i augusti, men har liksom inte kommit till att läsa den än. Just den här boken är ett sånt exempel jag drar när jag försöker uttrycka frustrationen i känslan av att aldrig hinna med något. Måns la fram boken på bordet i lördags och sa ”I helgen ska du läsa den här”.

Hallå hur mår ni? Hoppas ni är laddade för bättre uppdatering här. Det är tydligen en investering i min egen hälsa.