Tankarnas krig

 
Jag upplever ett litet uppsving sedan förra veckan. Det lättade förra måndagen och det något högre grundläget har hållit i sig i mer än en vecka. Finner ändå någon slags sorg i chocken över att må hyfsat okej. Men det har varit lättare. Ljusare. Och jag vet inte varför. Vet därför inte heller hur jag ska lyckas stanna här. Jag bara tar varje liten känsla av okej, varje överväldigande bit framtidstro och håller hårt så länge jag kan. Frukostdejtar mina vänner, väljer tapeter till gästrummet, skriver upp möten och intervjuer i kalendern, pratar forcerat om allt jag tänker över köksbordet.
 
Det är så obehagligt hur jag som glad inte kan relatera till hur dåligt jag mått, och när jag mår dåligt inte kan se hur jag någonsin ska känna glädje igen. Och där jag är nu: En iver att jobba jämt, plugga mer, lära mig allt, vårda relationer, bygga nya, tjäna mycket, spar… Ungefär där börjar jag darra. Och jag vill ingenting. Skrynklar ihop ansiktet, andas orytmiskt. Oroar mig för allt. Dör av pressen. Vill krypa ur mitt skinn för huvudet är en myrstack och jag vill inget annat än att känna mig trygg, finna ro inombords. Jag imploderar av detta surr, denna jävla otillräcklighet.

15 kommentarer

Lägg till din →

Alltså ditt språk, ryser av hur vackert du skriver! Älskar ditt ordval, och dina meningsuppbyggnader, att innehållet sedan är någonting som en blir otroligt berörd av gör ju bara saken ännu bättre <3

alltså jag gråter typ så fint du skriver, det känns som att de är det enda jag kommenterar här, men dina ord berör så och man känner verkligen din känsla

Det är rätt sjukt egentligen hur mycket jag känner igen mig i det du skriver. Känns som att det är typ det enda som vi kommenterar på varandras bloggar (haha) men det är ju verkligen så. Det är som att du skriver ut mina tankar och känslor. Pressen som man känner. Jobba mer. Spara…. fast man egentligen inte kan.

Lämna ett svar