På väg hem från jobbet planerar jag alla texter jag vill dela med er. Vill skriva om låtarna som går på repeat och varför de berör, om duggregnet som aldrig tycks sluta falla från himlen utan att det berör. Om att växa ur sin stad och sen växa i den igen, om att saker slutar kännas och om att plötsligt älska att göra saker i hemlighet.
Inga texter blir. Åtta och en halv timme framför en datorskärm på jobbet räcker inte. Jag pendlar mellan skärmar hemma också. Hade min syn inte redan flippat hade den absolut gett upp i detta nu.
Jag vet inte vad det är, det här. Men jag är lugn inombords på ett sätt jag knappt kan minnas att jag varit tidigare. Ett litet sorgemoln sveper förbi, med insikten om hur jävla ledsen jag varit. Länge, ofta. Är det såhär de flesta mår för det mesta, då förstår jag att de inte förstår.
2 kommentarer
Lägg till din →Så skönt med ett inre lugn. Skönt att få en paus i stormarna liksom. KRAM <3
men dina texter är ju så alltså, my god, jag ska inte hålla något bröllopstal men annars hade jag bett dig om hjälp