Lämnar läggan för första gången på fyra dygn. Vägen är hal, luften kylig och frisk. På skolans andra våning torkar jag min rinnande näsa med kaféets servetter. Klara erbjuder sig att följa med på mitt cellprov, säger att hon vill att Annika och jag håller henne i varsin hand när det är hennes tur. Jag skrattar högt åt nästan allt.
Vi pratar om drömbilden fem år fram. Man behöver uttala den högt ibland för att kunna fästa blicken, tror jag. Och trots att allt egentligen är kaos omkring känner jag mig lugn. Kan inte göra mer än detta just nu. Allt blir bra tillslut. Är detta allt så är det nästan fint nog.
Blir man inte alltid så himla sentimental i december? När man börjar sammanfatta, ser hur saker ändrats och blivit. Kanske romantiserar jag för mycket, men det är svårt att inte bli tacksamhetsblödig ändå. För personerna man springer in i, tar till sig, lever lite liv med och sedan alltid färgas av.
Insikt: Man förlorar om man inte ger sig hän. Alla sammanhang.
9 kommentarer
Lägg till din →Sååå bra skrivet som vanligt! <3
Så fint och poetiskt, livet i en liten ask det är något där med fem år framåt i tiden, åren liksom man vet inget om dem.
Sedan ser jag något fint i texten där du skriver om dina vänner och cellprovet, vackert på något vis 🙂
så fint skrivit
saknat dej här
hoppas allt är fint hos dej
ogillar cell prov men nu är de gjort här oxå plus mamografi men det känns himla skönt efteråt kram kram
jo man blir sentimental i december, märker de på många
Lika fantastiskt skrivet som alltid! Du lämnar mig alltid med så mycket tankar, funderingar och nya värderingar. TACK <3
Fin insikt, och jo jag känner det på både mig själv och på andra att det är mycket känslor i december. Kram till dig
Så fint skrivet, har sagt det förr men alltså vilken talang du har för att skriva!
Verkligen så himla fint skrivet inlägg! 🙂
Du skriver så himla fint <3