Ett litet utdrag

 
Jag har Emil Jensens vinterprat i lurarna innanför mösskanten. Hör snön knarra under skorna ändå. Den knäpper, sprakar som brasan om kvällarna. Mamma och jag har blivit närmast besatta av stegmätarens resultat, är så måna om att ta telefonen med i varje rörelse. Därför går jag samma promenad som varje dag här. Trots att snön vräker ner i mitt ansikte. En timme. Ibland tre minuter mer, ibland två färre. 7600 steg, någonting. Frisk luft, klara tankar.
 
Jag nojar över kursens stora examination i tre veckor, skriver den på fyra dagar och lämnar in tre dagar innan deadline. Gråter på badrummet en kväll för jag är så tacksam för veckorna här. Gråter för att jag inte vill åka hem, jag som alltid haft så bråttom tillbaka. Stannar några dagar till. Snörvlar i mammas famn. Kramar om pappa. ”Era skraltiga jävlar. Ni får inte dö nu, ni fattar det va?”
 
Peta på mig och jag gråter. Oftast av lättnad. William Spetz säger i sitt vinterprat att det som skiljer människor från saker är att människor kan fortsätta fungera även efter att de gått sönder. Jag tänker varje dag på att jag mår bra igen. Att jag inte trodde att jag skulle göra det. Jag känner mig lätt, och det är så fint att göra det. Så jävla fett.
 
Jag rensar mitt moln på objekt. Skärmdumpar som var viktiga i 30 minuter, bilder som blev för oskarpa men ändå är kvar. Hittar sådant jag glömt. Släppt. Förträngt. Foton berör mig inte längre. Men orden. Någon som aldrig skulle vara längre än ett samtal bort, men nu inte pratar alls. Det gör fortfarande ont i magen. Tänk så det kan bli, va?

31 kommentarer

Lägg till din →

Åh det där med att människor fortsätter fungera även när de gått sönder <333 Relaterar så till det! Liksom jag är sönder på över 1000 olika sätt men fungerar fortfarande och är lycklig idag. Är så stolt över det!

Svara

Lämna ett svar

Relaterade inlägg