Söndagsfrukost och vardagstankar

I söndags hade jag bjudit in mig själv på frukostdejt hos Eira. Hon hade stekt pannkakor och bakat bullar, fyllde på min kaffekopp flera gånger. Jag klappade på hennes katter och klättrade i soffan för att föreviga vårt häng. En sån himla toppsöndag. Så så glad för nya vänner.

I tisdags brann himlen när jag gick till jobbet. Fler än jag stannade till och fotade. Jag hör av mig prick varje dag till en person jag tror behöver min omtanke, pratar ovanligt mycket om döden och break-ups för båda känns plötsligt så närvarande, sådär som det gör i perioder, när alla dör eller gör slut samtidigt. Varför är det så ofta så?

Läser en bok som helt otippat tar över min tankeverksamhet, lämnar mig livspepp och skrivsugen. Funderar på om jag ska växla upp eller stänga av. Ofta hamnar jag i situationer där det bara är de två alternativen som gäller.

Någon påpekar att vibbarna från mig är sådär och jag vet att jag är likgiltig på ett sätt som varken jag eller någon som känner mig är van vid. Vet inte varför jag är så. Det gör mig ingenting. Det är nästan ännu mer knäppt. Jag tror jag ändras. Eller så händer inget alls. Det spelar inte heller så stor roll.